ÅSIKT

Vi tar strid - för kulturen

46 kulturarbetare
i upprop mot rasism och högerns attack mot litteraturen

Johannes Anyuru, Hanna Nordenhök, Joar Tiberg, Hanna Hallgren och Lars Raattamaa.
Johannes Anyuru, Hanna Nordenhök, Joar Tiberg, Hanna Hallgren och Lars Raattamaa.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I förra veckan stod några av oss, poeter och aktivister, i snön utanför Dramaten och läste dikter i Stockholms utomhuspoesifestival. Det var ett initiativ i antirasistisk anda, en reaktion på Sverigedemokraternas sätt att använda poesin i sitt nationalistiska projekt. Vår festival ville också ta avstånd från Stockholms poesifestival, som trots sitt antirasism-tema efterfestade i Berns salonger. Sedan flera månader är Berns satt i facklig blockad på grund av sin behandling av bland andra papperslösa arbetare.

De unga vita männen i Sverigedemokratisk Ungdom valde att läsa dikter av vita manliga poeter, som enligt dem skrivit poesi som syftar till att ”stärka den nationella identiteten och gemenskapen”. Förstås kunde ingen av dessa författare protestera emot att de vävdes in i en rasistiskt och nationalistisk agenda, eftersom de var döda. De av oss som deltog i utomhusfestivalen ville genom vår närvaro protestera mot denna annektering av poesin.

Vi som har undertecknat den här artikeln menar att SD genom sitt plötsliga intresse för svensk dikt parasiterar på litteraturen för sitt eget osmakliga politiska projekt och underordnar den sin kulturfientliga agenda. Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull. Partiets egna poetiska och musikaliska arv består av så rasistiska idé- och bildvärldar att vi avstått från att reproducera dessa. I dikter som skrivits av SD:s egna partimedlemmar smeks det inte fram några vitsippsmetaforer, i stället rimmas bensin på blattesvin.

Vi som arrangerade festivalen bestämde oss för att gå i grupp till Dramaten, eftersom vi vet hur tunn SD:s demokratiska fernissa är. Detta tog sig också ett konkret uttryck genom att William Hahne, SDU:s pressekreterare, gjorde ett inlägg på Facebook-sidan för vår festival: ”Bring it on, bitches!”. Många av oss har erfarit våldet, föraktet och glåporden, vi är bekanta med rasismen, homofobin och kvinnohatet som pulserar genom SD:s ideologiska arv. Många av oss har också erfarit majoritetssamhällets tystnad och passivitet inför det våld vi måste vara beredda att parera. Av SD:s historia vet vi att de slår nedåt, och att vi inte kan förlita oss till den tysta majoritet som inte drabbas.

Som kulturarbetare måste vi ständigt vara medvetna om att vi orienterar oss bland olika politiska agendor som slåss om konstens historia och framtid. Vi har en borgerlig regering som gör sitt bästa för att överföra kulturen till sektionen för nöje och entreprenörskap. Detta är förstås ett strategiskt sätt att utplåna den smala och mer utmanande kulturen på. Att tyst och effektivt, via den liberala demokratins fusion med den liberala ekonomin, offra kulturen på marknadens altare. Denna kulturvision delar den borgerliga regeringen med SD, som endast värnar kultur med bred folklig förankring, det vill säga kultur som ändå klarar sig utan något särskilt ekonomiskt stöd. Man kan tycka att regeringen har en smartare plan än SD för hur den provocerande konsten ska utplånas: genom att konkurrensutsätta den. Genom att önska den lycka till bland sponsorerna.

Vi lever i en komplex politisk tid där vi inte har råd att tro att kulturen existerar bortom det politiskas fält. Att ta avstånd från Sverigedemokraternas rasism och kulturhat är på många sätt enkelt. Deras plan för kulturen är för totalitär för att inte genomskådas. De använder arbetarlitteratur utan att värna om arbetarklassen. De hatar klassanalys, eftersom denna påtalar att det inte finns något homogent folk.

Vår borgerliga regering arbetar mer finstilt med att strimla den bångstyriga kulturen. Den döper om litteratur till böcker, och kultur till nöje. Men i likhet med SD verkar den borgerliga regeringen för att kultursektorn ska underordnas en ideologisk storhet, även om denna kallas marknad och inte nation. Och den liberala pressen hakar på, eftersom den vet att dess ideologiska uppdrag är att bevaka kultur som säljer. Med hopp om rassel i fickorna, ägnar den sig glatt åt att sälja ut kulturen. För den olönsamma poesins del märks detta genom att den i dag förskjuts längre ut från offentlighetens centrala scener, till ett slags semioffentlighet.

Vi som har undertecknat denna artikel är kulturarbetare som nu skapar nätverk genom vilka vi kan genomföra politiska och konstnärliga aktioner i ett samhälle med allt hårdare ideologisk och ekonomisk styrning. Vi har varken tid eller råd att sitta stilla i salongerna och tro att vi menar väl med lite dikt från världens alla hörn.

Vi måste bli mer radikala än så, mer solidariska än så, mer oresonliga och mer konfrontativa.

Vi måste göra oss verkliga genom våra skrifter och aktioner i en allt mer overklig och mardrömslik samtid. Inga riksdagspartier kan ta patent på ”verklighetens folk”. Så länge deras ideologiska övertygelser och förda politik inte leder till kulturell och ekonomisk jämlikhet mellan människor gör de oss tvärtom alla overkliga.

Vi måste ta strid mot regeringens ekonomistiska kulturpolitik och mot en borgerlig kulturvärld som uppträder som att mångfald handlar om allmosor.

Vi måste ta ställning mot rasism, inte bara genom läpparnas bekännelser, utan också genom solidariskt handlande – också när det innebär att vi får hålla våra fester någon annanstans.

Vi måste arbeta för ett samhälle och en kultur som rymmer en rättvisevision, som distribuerar de ekonomiska och kulturella resurserna så att de kommer alla medborgare till del.

Vi måste opponera oss när vissa av oss görs till ickemedborgare.

Vi måste protestera när människor behandlas illa, också om detta sker i den liberala demokratins namn. Det enda vi kan är att med alla till buds stående medel arbeta för ett solidariskt samhälle. Ett samhälle som vill oss väl och gör oss levande – med ett rikt kulturliv, och med plats för folkbildning och experiment.

Vi hoppas att många människor delar vår vision, och tillsammans med oss vill leva och skriva den verklig.

FAKTA

UPPRORET UNDERTECKNAT AV

Monica Aasprong, poet

Ghayath Almadhoun, poet

Paal Bjelke Andersen, författare

Pelle Andersson, författare

Johannes Anyuru, författare

Elisabet Apelmo, konstnär

Gunnar Ardelius, författare

Beata Berggren, poet

Per Bergström, förläggare

Jonas Brun, författare

Anders Bräck, förläggare

Susanne Christensen, kritiker

Per Engström, författare

Athena Farrokhzad, poet

Kristofer Flensmarck, poet

Kristofer Folkhammar, författare

Vendela Fredricson, författare

Tova Gerge, poet

Sara Gordan, författare

Lina Teresa Hagelbäck, poet

Hanna Hallgren, poet

Ann Hallström, poet

Linn Hansén, poet

Martin Högström, poet

Magnus Jacobsson, poet

Anna Jörgensdotter, författare

Åsa Maria Kraft, poet

Kate Larson, författare

Eli Levén, författare

Anna Mattsson, poet

Viktoria Myrén, författare

Ulrika Nielsen, författare

Ulf Karl Olof Nilsson, poet

Hanna Nordenhök, poet

Jens Nordenhök, översättare

Cecilia Persson, poet

Lars Raattamaa, författare

Cia Rinne, poet

Matilda Roos, poet

Anna-Karin Selberg, författare

Kerstin Strandberg, författare

Kajsa Sundin, poet

Joar Tiberg, författare

Stefan Villkatt, skribent

Maria Zennström, författare

Nova Gullberg Zetterstrand, författare