ÅSIKT

Jekyll & Hyde

Lasse Söderberg om Mario
Vargas Llosas två motsägelsefulla sidor

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mario Vargas Llosa är en dr Jekyll och mr Hyde. Som författare har han gestaltat våld och maktmissbruk som få andra. Som ideolog går han de mäktigas ärenden.

Som författare har han manifesterat sin kärlek till litteraturen i stort upplagda essäer om Flaubert, medeltida riddarromaner, García Márquez. Som ideolog är det andra namn som väcker hans beundran: Aznar (”en av historiens stora statsmän”), Sarkozy (”karismatisk personlighet”), till och med Berlusconi ("enastående politisk begåvning”). Medan författaren med osedvanlig flit ägnar sig åt sina storartade romaner är ideologen verksam på helt andra fält. Som sådan deltar han flitigt i sammankomster med ledande kapitalister, bankirer och politiker på högerkanten, exempelvis i The Trilateral Commission, den nästintill hemliga organisation som David Rockefeller och Henry Kissinger på sin tid skapade i avsikt att lägga ut riktlinjer för den nya världsordningen.

I sin ungdom tog Vargas Llosa djupt intryck av Sartre och dennes idé om den intellektuelles ansvar. För honom, liksom för många andra latinamerikanska författare, kom engagemanget att gälla den kubanska revolutionen. Latinamerika skulle befrias enligt kubanskt föredöme. Den perioden varade för honom ett drygt decennium, därefter lade han om kursen i rakt motsatt riktning, nästan från den ena dagen till den andra. Sartre och Castro störtades i gruset och nya idoler uppstod, främst Ronald Reagan och Margaret Thatcher. När järnladyn avgick 1990 lär enligt en kommentator Vargas Llosa ha sänt en blombukett med följande meddelande: ”Madame, det finns inte ord nog i lexikonet till tack för vad ni har gjort för frihetens sak.”

Hans alltid lika välskrivna och därför läsvärda söndagsartiklar i El País (som också publiceras i en rad andra tidningar) handlar inte bara om politik, men politiken är ofta vägledande. Idéerna han framför är enkla och slagkraftiga: friheten är det högsta värdet, den fria marknaden det bästa medlet för att uppnå rikedom, politisk demokrati den enda lösningen. Orienteringen är påfallande vidsträckt. Det kan handla om Israel eller Sverige (som han en smula ensidigt har låtit sig informeras om av Timbros förre ordförande Mauricio Rojas). Men det är givetvis Latinamerika som sysselsätter honom mest. Han försummar inga tillfällen att attackera Castro, Hugo Chávez eller Evo Morales, men har också levererat attacker mot Cristina Kirchner, som ju långtifrån är någon revolutionär.

Det uppstår motsägelser som kan få en att undra. Trots talet om demokrati stödde han statskuppen i Honduras som till och med USA, åtminstone inledningsvis, ställde sig tveksamt till. Tolerans framhävs som livsviktig, likväl anser han att indianernas kulturella egenart är ett hinder i utvecklingen och att indianernas rättmätiga krav är förkastliga därför att de hotar leda till krig.

Författarens framgångar har dock inte alltid varit ideologens. På åttiotalet utsågs Vargas Llosa av Perus president att leda en undersökningskommission med uppgift att utreda vad som låg bakom morden på åtta journalister i en avlägsen landsända. Det fanns misstankar om att militären var inblandad. Tremannakommissionen avlämnade en rapport som samtidigt var ett lysande reportage, senare återgivet i en av Vargas Llosas böcker. Slutsatsen blev att det var de okunniga och fattiga byborna som hade mördat de åtta i tron att de var terrorister. Alla misstankar om militärens roll avfärdades som grundlösa, byggda enbart på systematisk nedvärdering i vänsterpressen. Men nya detaljer uppdagades senare och regionens kommendant, general Clemente Noel, ådömdes fängelsestraff.

Lika pinsamma ter sig lovorden till den mexikanske presidenten Carlos Salinas Gortari vars nyliberala regim för Vargas Llosa framstod som föredömlig. Retoriken dolde länge verkligheten, men efter fullgjort presidentskap ställdes Salinas inför rätta och fälldes för korruption.

Vargas Llosa själv skulle givetvis inte godta min inledande uppdelning i Jekyll och Hyde eller ens i uppdelningen författare och ideolog. När den mest konservativa tankesmedjan i USA, American Enterprise Institute, häromåret tilldelade honom ett pris uttryckte han sin tacksamhet över att äntligen bli sedd som såväl det ena som det andra, som både författare och tänkare. På samma sätt har han i intervjuer efter Nobelpriset sagt sig ha uppfattat också denna belöning som ett erkännande av inte bara det han skriver, utan också det han tänker (och eventuellt gör). ”Det var på tiden”, hör man honom säga.

Det brukar framhållas att en författare ska dömas efter sina verk och inte sina åsikter. Så är det säkert, men det är inte alltid lätt. I fallet Vargas Llosa försvåras det av att han i sina verk ibland tycks motsäga det han tänker (och gör). Jag läser honom gärna, men inte längre med vördnad. Medan jag läser kommer jag inte ifrån känslan att ideologens maktlystnad trots allt färgar av sig på författaren.

FAKTA

I MORGON

Recension av Vargas Llosas nya roman

Lasse Söderberg