ÅSIKT

Skönandar och arbetarklass

"Problemet är inte så mycket tron på att dessa skildringar inte finns, som begäret efter dem"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ola Rapace och Noomi Rapace i nya filmen ”Svinalängorna”.
Ola Rapace och Noomi Rapace i nya filmen ”Svinalängorna”.Foto: Foto: rolf konow

Arbetarklassen skildras traditionellt sett inte i filmer. Det tror Magnus Nilsson (10 dec) som sett Svinalängorna. Därmed blir inte bara den, utan även Roy Andersson och Bo Widerberg tre vita elefanter i ett rum.

Filmer kräver som bekant mer resurser än litteratur. Och människor med sådana är inte intresserade av arbetare. Detta föranleder Nilsson att fråga sig hur ”man” ska kunna bekämpa klassklyftor om de inte syns ”i vår tids viktigaste massmedium”. Som om inga arbetsplatser fanns.

Problemet är inte så mycket tron på att dessa skildringar inte finns, som begäret efter dem. Nilsson ser en politisk potential i att konsten kan väcka oss ur samtyckets dvala genom att avbilda de samhälleliga konflikternas offer. Men innehåller inte det, som Adorno påpekat, redan en möjlighet till njutning; en självgodhet hos betraktaren som kommer till insikt, varigenom offren plötsligt blir meningsfulla. En till humanism fördold paternalism, som även implicerar en metapolitisk tro på att arbetare om de haft råd att stilisera sin identitet faktiskt skulle vilja det.

Har konsten en emancipatorisk potential fortskrider denna via avidentifikation, där arbetaren avhändar sig sin roll. Men detta kan inte upphöjas till tendens utan att bli skönandens tandlösa idisslande av utopiska drömmar. Denna avidentifikation fungerar snarare som plötsligt, operativt moment vilket upphäver samma sociala uppdelning som den förutsätter.

I en kort scen från Svinalängorna, där Leena och hennes mor får betalt för att ha städat överklassens villa, fokuserar kameran dottern som genom en växtspaljé iakttar den vackra omgivningen, utan tecken på varken tacksamhet eller avund och oåtkomlig för varje social tolkning. Det är en perfekt illustration av hur den estetiska erfarenheten upphäver varje begreppsligt anspråk på konstens politik – vilket skulle likna skuggboxning.

Liksom den, med Rancières ord, visar hur ”det som gör den estetiska effekten politisk står i vägen för varje politiserande av konsten”.

Så mycket mer kan vi nog inte begära.

Johannes Björk