ÅSIKT

Välkommen till bords!

Pelle Strindlund om dubbelmoralen som får dig att sätta julskinkan i halsen

Julen - en ljuvlig tid av hedonistiskt matfrosseri för många. Men bakom alla uppdukade läckerheter döljer sig ett grymt djurfötryck, enligt författaren Pelle Strindlund.
Foto: STEFAN MATTSON
Julen - en ljuvlig tid av hedonistiskt matfrosseri för många. Men bakom alla uppdukade läckerheter döljer sig ett grymt djurfötryck, enligt författaren Pelle Strindlund.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu dukas julborden: prinskorv, revbensspjäll, skinka, ägghalvor och lagrad ost. Lyfter man på duken framträder emellertid en mindre aptitlig bild. Grisar får sårskador när de hamnar i slagsmål med varandra på grund av stressen i slakteriet. Hönor sitter i värpburar så trånga att de inte kan flaxa med vingarna. Mjölkkor står fastbundna åtta till tio månader i sträck på betonggolv.

Sådan är den svenska animalieindustrin. Hur kan i övrigt hyggliga människor acceptera detta förtryck? Genom att ljuga. Vi intalar oss att vi i själva verket är djurens vänner.

Politiker försäkrar att vi nordbor har en särskild respekt för andra levande varelser. ”Sverige är och ska vara ett av världens bästa länder vad gäller djurskydd”, som landsbygdsminister Eskil Erlandsson uttryckt det ( Aftonbladet 14 december 2006). Marit Paulsen, författare och EU-parlamentariker för Folkpartiet, skriver i boken Europa och djuren (1993): ”Det synes som om, att ju längre norrut man kommer, desto större omsorg visar man kreaturen. ”Att vara svensk innebär enligt Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiordförande, att ha ”svenska värderingar”, bland dem ”hur vi tar hand om djuren” (intervju i Dagens Nyheter 10 mars 2009).

I Sverige dödas med berått mod varje år cirka åttio miljoner landlevande djur. Inte bara berövas de livet – de flesta av dessa varelser har plågats på något sätt. Men våra politiker pratar om hur vi ”skyddar”, ”visar omsorg” och ”tar hand om” djuren. Talet om vår välvilja fungerar som en kollektiv lögn som döljer det verkliga förhållandet.

Självbedrägeriet verkar inte bara på en politisk nivå utan också inom enskilda individer. Även våra främsta skribenter, som har språket som sitt arbetsredskap, förleds att vända upp och ner på ordens betydelse.

Kulturjournalisten Po Tidholm skildrar hur han avlivar åtta lamm – djuren ”sprattlar i sina dödsryckningar på stallbacken, vart och ett i en liten pöl av blod” – och kokar en gryta av köttet. Han brukar tänka att ”den omsorg jag lägger på tillagningen är en förlängning av den omsorg jag visat djuren medan de levde” ( Dagens Nyheter 18 december 2009). Att ta någons liv är att allvarligt skada honom eller henne, det är svårt att tänka sig en värre skada. Men Tidholm förvandlar avsiktligt dödade till ”omsorg”. Slaktaren blir en välgörare.

Susanna Alakoski – tidigare pressekreterare åt Vänsterpartiet, i dag Augustprisbelönad romanförfattare – beskriver sig i radioprogrammet Christer (22 juni 2010) som en moraliskt medveten fiskare: ”Jag vill inte slå ihjäl fisken brutalt utan jag vill göra det etiskt. Jag försöker göra det så snabbt jag kan genom att bryta nacken på dem.” Att böja sönder nacken på någon är enligt Alakoski inte brutalitet utan etik. Tidholm och Alakoski vänder, liksom politikerna, begreppen till sin motsats: överlagd brutalitet förvandlas till omvårdnad och etik.

Detta självbedrägeri är en klassisk mekanism. Slavägarna i den amerikanska södern framställde sig som omtänksamma män. De ”skyddade” slavarna och var deras ”bästa vänner”. Genom att förse sig med självbilden ”jag är en god människa” definierar man bort möjligheten att man deltar i förtryck. Det ligger i själva begreppet att goda människor inte medverkar i ondska. Så kan man, i olika tider,inbilla sig att exploatering av de maktlösa och underordnade är moraliskt acceptabelt.

Generationer av sunda och friska veganer visar att man kan livnära sig utan att konsumera animalier. Vi behöver inte döda för att leva. När vi växlar över till vegetabilisk föda skonar vi grisarna, hönorna och de andra djuren. Men vi skulle även själva bli vinnare. Förtrycket av andra arter tvingar oss att leva med en osanning: att blodsutgjutelse och omsorg är förenligt. Veganism är ett sätt att låta ord, självbild och handlingar komma i samklang. Vi är som samhälle och individer inte dömda till att vara djurens plågoandar. Vi kan vara människor som visar djuren verklig respekt, och låter dem leva för sin egen skull.

Pelle Strindlund