ÅSIKT

Järnladyn och vår speciella julafton

Åsa Linderborg minns julen 1984

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Julen 1984. De vuxna har bestämt att de inte ska ge varandra några julklappar. I stället ska de skicka pengar till de strejkande gruvarbetarna i Storbritannien. Vi barn ska få paket, ”nästan lika många som vanligt”, men de andra solidariserade sig med de som knutit nävarna kring upprorsfanans stång.

– Det är en jävla kärring den där Thatcher, sa mormor, som aldrig brukade svära. Morfar utbringade en skål för klasskampen.

Alla höll överenskommelsen utom morbror Guido. Han som annars kunde glömma bort att affärerna stängde redan klockan 13 på julafton, hade massor med paket åt sin Nina, alla med etiketten ”Till Duvan från Tufsen”. Nattlinne, en ring, en chokladask.

Han satt och sov med en cigg i munnen och armen i mitella, trött av värk efter att ha cyklat omkull på isgatan ner mot Asea, och vaknade bara upp när mormor öppnade sin pannetone, den italienska fruktkakan som luktade död huggorm.

– Man blir hungrig i maggen av allt strejkande, säger hon och hugger sig en rejäl bit.

Någonstans inom oss, tackade vi alla Järnladyn för denna högtid.