ÅSIKT

Jakten på mening

Petter Larsson: Nya
Narniafilmen speglar vår dröm
om mer än låga elräkningar

PREMIÄR I KVÄLL Ben Barnes, Skandar Keynes och Georgie Henley i den nya filmen om Narnia som har svensk premiär i kväll.
PREMIÄR I KVÄLL Ben Barnes, Skandar Keynes och Georgie Henley i den nya filmen om Narnia som har svensk premiär i kväll.Foto: AP 20TH CENTURY FOX
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Landet Narnia är en moralpredikan, en plats för uppbyggliga inre resor förpackade i storslagna äventyr. När Disney satte tänderna i CS Lewis barnboksklassiker i Häxan och lejonet (2005) för ett par år sedan draperade man den i sockervadd och plastig rekvisita. Uppföljningen Prins Caspian (2008) fick, tack vare oförskämt öppna stölder från Peter Jacksons mästerliga Sagan om ringen, mörkare drag. Där utkämpades gerillakrig mot tyranniet – om så bara för ersätta en kung med en annan – och den öppet kristna symboliken tonades ner.

I den tredje filmen, Kung Caspian och skeppet Gryningen, som har premiär i dag, är hotet mer andligt. En dimma snärjer de svaga med djävulska frestelser. Syskonen Lucy och Edmund ger sig i sällskap med sin odrägligt snusförnuftige kusin Eustace och Kung Caspian ut på en inre och yttre odyssé på jakt efter dimmans epicentrum. På vägen tar de sig an slavhandlare utstyrda till araber, undersåtar, vars enkla löjlighet understryks av bred dialekt, och de bondar, aristokrater emellan, med en vis furste som styr mot folkets vilja, men givetvis för dess bästa.

Lucy gör upp med sin fåfänga, Edmund avvisar makthungern, Caspian inser sin kungliga plikt och Eustace lär sig genom en, hm, drakonisk minnesbeta att världen inte bara är tanke, utan också tro. Först när deras egna hjärtan späkts till förädling och ondskan i dem är fördriven kan de, i en ohyggligt segdragen och övertydlig slutscen, förenas med sin gud på den yttersta stranden.
Här finns inga verkligt kvalfyllda, ångestskapande val mellan två onda eller två goda ting. Den rätta kursen är utstakad, och det som krävs är bara att man finner den inre kraften, modet, att göra det rätta.

Att dessa mossiga moralismer fungerar, att en miljonpublik, undertecknad inkluderad, slukar varje ny film, kan knappast bara handla om att Hollywoods mästermagiker nu kan göra monster, borgar och flygscener bättre rättvisa – även om 3D-tekniken just här diffar betänkligt i proportionerna ibland.
Skrivna ur andra världskrigets mörker manar fantasyns två giganter Tolkien och CS Lewis till kamp mot den industrialism och totalitarism som hotar kristna värden, den fagra naturen och de rättmätiga monarkernas makt. De vill inte ha en ny värld, utan den gamla goda. Hierarkierna är intakta, det lidande folket i grunden gott och mest påtagligt: kvinnorna är utrensade eller instängda i hårda könsroller.

Visst, Peter Jackson försökte i Ringen-trilogin att försiktigt bygga ut de enda kvinnoroller Tolkien behagade befatta sig med, men Skeppet Gryningen plågas svårt, liksom de övriga Narnia-filmerna, av sin häpnadsväckande fantasilösa lojalitet till förlagan. Lek gärna med tanken att byta kön på huvudpersonerna. Susan, inte Peter, får gå envig mot kung Miraz i Prins Caspian. Edmund, inte Lucy, skulle i den nya filmen anfäktas av frestelsen att bli vacker. Så lite det skulle krävas, så djärvt det vore.

Men – det är attraktionen – alla, ner till minsta mus, har sin bestämda roll i det stora ödesdramat. Löftet som fantasyn utställer är att det du gör spelar roll för världen, inte bara för dig själv.

Det kan läsas som en reaktion mot vår tids nedbrytning av kollektiva identiteter och stora ideologier. Vi har en värld där den politiska – och religiösa – passionen, de meningsfulla konflikterna, bannlysts och ersatts av mittenpolitikens svala dispyter om a-kassenivåer. Där den fria individen kan skapa sig själv, men där våra val sällan berör något större än den egna elräkningen. Är det så konstigt om vi drömmer om mer?
På så vis korresponderar vågen av fantasyfilmer oroväckande väl med nyreligiositeten – kristen och muslimsk –

med de senaste årens krigspolarisering och med liberalismens auktoritära vändning, patriotiska gemenskap, kulturkanon och fasta värden.

Ja, kanske speglar Narnia inte så mycket själen i en hjärtlös värld, som Marx skrev om religionen, utan en dröm om mening i en meningslös.

FAKTA

FILM

»Kung Caspian och skeppet Gryningen

Regi: Michael Apted

I rollerna: Georgie Henley, Skandar Keynes, Ben Barnes, Will Poulte r

Tid: 113 min