ÅSIKT

Drömmen om frihet håller oss levande

Illustration av Nina Hemingsson.
Illustration av Nina Hemingsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Frihet är det bästa ting

som sökas kan all jorden kring”

När jag bad Vilgot, en mina vänner, beskriva hur friheten ser ut valde han en fånge som just stiger ut ur fängelset till friheten. Jag invände att det visserligen var troligt att fången i det ögonblicket befann sig i en känsla av total frihet. Men hur många minuter skulle den känslan bestå, när alla vardagens krävande pålagor gjorde sig påminda. När han måste besöka sin övervakare på bestämda tider, visa upp sig, se nykter eller drogfri ut. Söka jobb med belastningen att ha en fängelsevistelse i sitt cv och så vidare. Nu när du är fri, säger omvärlden, nu måste du anpassa dig till ett normalt liv, inrätta dig efter omgivningens krav. Den frihet fången kanske tyckte sig uppleva när fängelsemurarna försvunnit bortom horisonten var aldrig annat än den eviga drömmen om frihet.

På 60-talet när jag gick på tung narkotika och lät mitt liv förflyta i kvartarna träffade jag några som just var nymuck eller på rymmen. Ingen av dem fann minsta frihet utom i själva påtändningen. De visste förstås att inte heller den utvägen mot friheten skulle hålla men de valde den ändå. Att den skulle leda in i abstinensens ångestattacker sköt de undan, det var den artificiella upplevelsen av en total frihet från sig själva och omvärlden som de jagade, den betydde allt. Det var svårt att själv sitta fast i missbruket och se dem köra in nålen i armvecket som hunnit läkas i fängelset. Att veta att de skulle åka in igen på en ny volta.

Trälar och slavar har sedan urminnes tider försökt göra uppror när deras situation blivit helt olidlig. Makthavarna höll dem givetvis fångna i okunnighet så länge det gick. Det var först när de fått belästa ledare som arbetarna här i västerlandet vann framgångar. De lyckades organisera sig och till och med skapa ett samarbete i solidaritet genom att gå ut i strejk för att hjälpa också andra yrkesgrupper än den egna. Det som höll dem samman var givetvis drömmen om frihet från förtryck, inte friheten själv. Den ligger gäckande utom räckhåll i alla organiserade samhällen.

Alla ser inte den undflyende friheten som jag gör det. Björn Håkanson, poet och romanförfattare, beskriver sig i Jag ensam som fullständigt fri:

”Framför allt inte sen jag blev fri, efter gymnasiet och lumpen. Sen dess har jag själv kunnat ta, och velat ha, ansvaret för varje handling jag gör, med alla konsekvenser. Total frihet, totalt ansvar. Finns inga kryphål, inga undanflykter. Ingen gud. Bra. Så vill jag ha det. Jag ångrar ingenting”.

Också jag trodde på detta slags frihet när jag

var lika ung som Björn. Men tiden skulle lära mig något helt annat. Det ordnade samhället vet att tvinga in oss i fållorna.

Kemin kan numera hjälpa till att hålla oss på mattan. När psykiatrin försågs med dämpande mediciner för cirka 50 år sedan beklagade sig Janne för mig över den förlust han råkat ut för. Han var en av patienterna på Säters fasta paviljong som jag hade fått kontakt med. I och med de påtvingade dagliga doserna var han inte längre fri att uppleva sitt eget jag. Nerdrogad blev han precis som vårdarna önskade och promenerade bland de andra tomögda, stillsamt och tyst, fram och tillbaka. Han sörjde maktlöst sitt i galenskapen flammande jag.

Redan 1950 hade jag lagt upp en plan, jag skulle skriva en serie böcker om hur det var att leva som kvinna i detta århundrade. Detta ledde till att jag helt ung gav mig i väg till Paris där kaféerna var fulla av existentialister. Där satt vi och väntade på döden, vi trodde på Europas undergång via den nya atombomben eller Koreakriget. Det gällde att leva så fritt som möjligt och se till att få uppleva allt i full frihet den korta tid vi hade på oss innan det var för sent.

Dessutom skulle vi bry oss och själva försöka integrera de kriminella i samhället, visa att de var på fel väg när de sökte friheten genom att skaffa sig pengar och köpa den. Att jag på 60-talet lärde känna Janne berodde på tillkomsten av KRUM och andra radikala rörelser under 60-70-talet. Jag såg till att få ta hand om honom när han med ett grovt kriminellt förflutet trots allt slapp ut.

Men hans frihet, eller rättare sagt hans sjukdoms frihet, höll på att bli min död. Om den händelsen har jag tigit tills nu då jag berättar vad som hände i Eldar och is, min avslutande självbiografiska roman. Jag insåg att mitt radikala försök att hjälpa en av de kriminella till ett liv i frihet förblev en önskedröm.

En annan av våra mänskliga önskedrömmar är jämställdheten och för kvinnornas del är det fortfarande illa ställt. Vi kan inte strejka mot ett patriarkats alla tusentals tysta regler om hur vi ska fungera under männens bestämmanderätt över våra liv. Det världsomfattande patriarkatet har många egendomliga regler som vi inte förrän i detta århundrade kommit på tanken att protestera emot.

Både män och kvinnor har sedan urminnes tider böjt sig inför männens åtminstone till synes oreglerbara sexualdrift. Tydligast kan man se resultatet av detta i länder där kvinnor täcker sitt hår för att inte fresta männen, där de liksom nunnorna döljer sig i fotsida dräkter för

att i minsta mån väcka männens erotiska tankar. I några länder får kvinnorna inte vistas utomhus utan att eskorteras av en manlig släkting. I vissa kulturer skär man bort småflickornas klitoris för att de inte i puberteten ska utveckla erotiska känslor och riskera att ta sig friheter genom att förälska sig i fel person och svika de män som äger dem, fadern, bröderna eller äkta mannen, och därigenom dra skam över hela släkten. Skulle hennes närmaste inte straffa henne blir också de utstötta ur släktens gemenskap. Dessutom är det inom dessa kulturer svårt att få en oomskuren dotter bortgift.

Det är inte längre än cirka sjuttio år sen som det här i Sverige var en stor skam att föda ett barn utan att vara gift. Barnet kallades oäkting, bastard eller horunge. Havande ogifta kvinnor på landsbygden där alla kände alla, annonserade desperat i städernas dagstidningar och i Hemmets Veckotidning. Under rubriken ”Obemärkt” sökte de arbete mot enbart uppehälle hos en familj i någon större stad där de obemärkt kunde föda barnet och helst få det bortadopterat. I värsta fall överlämnades den lilla till en såkallad änglamakerska där hon inte alltid överlevde nästa födelsedag.

Kyrkans och allmänhetens domar var hårda. När en kvinna 1809 blivit våldtagen av fem ryska soldater i Västerbotten straffades hon med

att piskas på kyrkbacken. Soldaterna hade dragit vidare så hon var den enda man kunde bestraffa för brottet att ha begått hor, alltså samlag utan att vara gift.

Den erotiska frihet som etablerades här på 60-70-talet var genomfalsk, en fälla för kvinnornas del. Samma regler som alltid styrt i patriarkatet fortsatte att gälla. Porrfilmerna gjordes för männens ögon där erotiken som visades skildrade kvinnan som offer för männens lustar. Hennes egen sexualitet illustrerades genom teatrala stönanden av lycka när hon förnedrades genom att få ansiktet fullsprutat med sperma. Ett resultat av den såkallade sexuella frigörelsen har blivit att skolbarn fått nya skällsord att använda mot varandra, både pojkar och flickor kallar sexuellt frigjorda tjejer för horor. Mobbar de en grabb kallar de honom bög. Så mycket blev den frigörelsen värd.

Även om kvinnor i några länder nått viss jämlikhet gäller det inte de ständiga risker vi utsätts för just beträffande sexuellt övervåld. Vi hamnar lätt i livsfara om vi går ensamma genom en dunkel park efter mörkrets inbrott. Men städerna borde tillhöra också oss, och inte bara där de sprakar av ljusreklam och upplysta gator. Inte förrän helt nyligen fick kvinnor rätt att försvara sig med pepparsprej vid

överfall. Patriarkatet, vad annars, oroade sig länge för att peppar kunde skada våldtäktsmännens ögon. Parkerna, ensliga bilparkeringar, tomma nattliga gator, inget av detta tillhör oss, där tillåts det manliga våldet att råda. Teveprogram som glorifierar krig och annat fysiskt våld med skickliga sparkar mot kön och huvud, är riktade till en manlig publik. Naturligtvis finns politiska syften bakom detta. Det militärt industriella komplexet kräver krig för att säkra vårt ekonomiska system. Och krig bygger på villiga soldater.

Mannens sexualdrift styrs uppenbarligen från reptilhjärnan. Det passar de styrande utmärkt vid krigstillstånd. Soldaterna beordras att våldta och döda kvinnor och barn för att åsamka fienden största möjliga skada. Metoden är urgammal, ibland så noggrant planerat att i den ena halvan av en anfallen och besegrad stad eller by skulle soldaterna våldta och mörda, i den andra halvan stjäla allt av värde. Dessutom var reglerna strikta, den som vägrade utföra ordern riskerade att själv bli skjuten för insubordination.

Krig kräver död. Numera kan militärer sitta framför en datorskärm i en skyskrapa i USA och styra ett obemannat beväpnat flygplan att attackera en bil som kör längs en väg på andra sidan klotet.

Just nu växer sig fascismen blixtsnabbt stark i Europa. Under trycket av den här sortens system dör drömmen om att hitta frihet inom dess ramar. Som alltid behöver slutna system grupper i befolkningen att förfölja, detta för att svetsa samman de följsamma tystlåtna. Man vänder sig mot människor som antingen har en annan kultur, som utövar en annan religion än den gängse, som talar ett annat språk eller protesterar mot makthavarnas förtrycksmetoder. Man fängslar dem, torterar, förnedrar och dödar dem. Våldet slår vinnande mot drömmen om frihet.

Så, tillsist, måste verkligen människans livsmönster i all framtid se likadant ut som det gjort i årtusenden? I resten av djurvärlden finns strålande lösningar på levnadsproblemen, via samverkan och intelligenta avvikelser från vad som ständigt kan förbättras. Är det bara vi som inte kan komma ur denna våldets onda cirkel vi hamnat i, där vapenindustrin blivit grunden för vår välfärd, till kostnad av det gigantiska lidande den samtidigt orsakar dem av oss som hamnar under den idiotiska konstruktionen ”fienden”?

Friheten, ja. Den kan man leta sig fördärvad efter, jorden kring. För frihet värd namnet står inte att finna inom det system vi alla påtvingats att tillbringa våra liv i.

Däremot finns drömmen om frihet. Utan den skulle våra samhällsbyggen kollapsa, vi skulle gå under i förtvivlan och hopplöshet. Det är drömmen om friheten som håller oss alerta och levande och framförallt kämpande, med eller mot varandra, i våra försök att nå denna ouppnåeliga lycka.

FAKTA

BIRGITTA STENBERG

Född 1932.

Författare, konstnär och översättare.

Debuterade 1956 med romanen Mikael och Poeten och har sedan dess gett ut en mängd romaner, samt även skrivit barnböcker, filmmanus, essäer, dikter och journalistik. Till hennes mest kända verk hör Chans, Apelsinmannen och Kärlek i Europa.

Frihet jämlikhet broderskap

– ett stridsrop från en revolution för länge sedan och tre begrepp som de flesta människor och ideologier säger sig omfamna och sträva efter.

Men vad betyder dessa ord nu? Aftonbladet Kultur har bett tre författare att skriva om var sitt ord. Vi inleder i dag med Birgitta Stenbergs text om frihet – en essä om kvinnor, män och erotik.

Birgitta Stenberg