ÅSIKT

Flaskpost från förr

John Swedenmark läser Barbro Lindgrens själsliga dagbokstrilogi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Barbro Lindgren belyser mänskliga erfarenheter som är aktuella för alla, om än inte alltid så nämnbara – och hon skildrar dem på (minst) två plan: realitetsplanet och fantasiplanet.

Tillvarons grundhändelser – födelse, död, kärlek, meningsfullhet – plus mänskornas sätt att bearbeta dem genom att leka, drömma, spåra ur och till och med bli riktigt spritt språngande galna.

Världens gränser och våra individuella reaktioner på dessa gränser. Och därmed vår ömtålighet, den som Sting sjunger om: how fragile we are.

Det rationella och det irrationella. Och samspelet dem emellan.

Det är därför helt logiskt att förlaget Karneval, som på ett så bra sätt utvidgat den politiska kampen till att även inrymma själen, ger ut hennes märkliga självbiografiska trilogi i dagboksform på nytt: Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner, från 1971–1973.

Nyutgivningen anropar vår tid där det inre livet håller på att bli bortglömt därför att det inte är mätbart, och där framgång är den enda plikten.

Böckerna blir som en flaskpost från en annan tid, när det fanns tid för ömtålighet, när det fanns förståelse för att livets motgångar kan få mänskor ur kurs.

Grannflickan Ingrids snälla mamma dör plötsligt i barnförlamning och den åldriga pappan blir som ett spöke, till slut dör han också. Ingrid tröstar sig med tuffa pojkvänner. Polion tar sen även bästisen Cissis pappa.

Det omedelbara problemet i Barbros dagbok är hur hon ska bete sig när hon träffar de sörjande kompisarna. Med Ingrid blir kondolerandet utdraget pinsamt. Därför är Barbro mera beredd den dag Cissi återvänder till skolan:

”Jag orkade inte vänta och gå omkring och vara rädd för vad jag skulle säja, så jag gick fram till henne ögonblickligen och sa nånting om att jag också var lessen för hennes pappa eller nåt liknande.”

Hur mycket levnadsvett finns inte i denna lilla anteckning! Långt från att vara kyligt kalkylerande, formulerar den en moral om att mänskorna bör övervinna sina individuella rädslor för att i stället hålla ihop. Och på så vis bli mindre ensamma.

Det är inte lika lätt att lära sig hantera kärleken. När Barbro uppvaktas innerligt av sistaringsstudenten Per (som i den nytillkomna efterskriften visar sig vara P C Jersild!) går hon helt i baklås. Och flörten med den nyinflyttade supercoolingen Järnsäng byggs upp andlöst spännande, med fullt utnyttjande av dagboksformens primitiva klippteknik, för att sen mynna ut i ett dånande ingenting. Han var fel helt enkelt.

Och jag tänker så här: hur många olika slags förhållningssätt till kärleken åskådliggörs inte i dessa tunna böcker: som vuxet livsprojekt och för ungdomarna som direkt utlevelse eller som forum för fantasier inför Livet.

Femtitalet, och Södra Ängby i Bromma i synnerhet, är ett hemmafrurike. Mammorna sköter hemmet och föder barn medan papporna åker och jobbar. Ändå handlar romantiken om nånting helt annat än om att bli som mamma: om kommande förändringar utanför ens kontroll.

Det är ännu ett annat samhälle. Fattigare, mer auktoritärt – men också med större utrymme för individualitet, därför att kollektivet tryggar vars och ens rättighet att vara på sitt eget sätt.

Det enda som riktigt snuddar vår njugga nutid är en skildring av en misslyckad fjällsemester:

”Bara att åka upp med linbanan en gång kostade tio kronor! Och dom som kände sig finare än andra gick för sig och låtsades knappt att dom kände oss. Det var såna som hade fina efternamn eller pappor som tjänade jättemycket. Gud var dumma dom var! Och tillgjorda så man kunde bli vansinnig. Dom kunde inte öppna munnen utan att säja att dom träffat prinsessan Birgitta i liften! Och slalompjäxor med specialbindslen, fast dom knappt kunde stå på benen.”

Nånting måste också sägas om Barbro Lindgrens stil, som är själva verktyget för hennes förmåga att skildra tillvarons dubbla dimensioner.

Det handlar om ett levande, pratglatt skriftspråk, formbart och öppet för tankens vindlingar och för känslor som bubblar fram. Man kan läsa henne enkom för att ta lektioner i prosakonst.

Men notera även den oavbrutna blickkontakten med en införstådd läsare, och med ett kollektivt sunt förnuft. Om jag snabbt skulle karakterisera tilltalet, skulle jag kalla det en oavbruten prövning, hela tiden på gränsen mellan det välkända och det okända. Världen formas i skrivögonblicket!

FAKTA

Barbro Lindgren

Född den 18 mars 1937.

Hon debuterade med småbarnsboken Mattias sommar, 1965.

Barn- och ungdomsböckerna dominerar det produktiva författarskapet. I de självbiografiska trilogierna om Sparvel (1976–79) och Barbro skildras inkännande och trovärdigt en flickas utveckling.

Intresset för de avvikande och utstötta är ett genomgående drag, som återfinns även i vuxenböckerna. Romanen Molnens bröder (1975) utspelar sig bland patienterna på ett mentalsjukhus.

Andra återkommande teman är livets början och framför allt dess slutskede. I diktsamlingen Nu är du mitt barn (1988) skildrar Lindgren sin mors sista tid.

En annan sida av författarskapet vetter mot det absurda, t.ex. Loranga, Masarin och Dartanjang (1969), medan Vems lilla mössa flyger (1987) närmast ansluter till engelsk nonsenstradition.

Källa: Nationalencyklpedin

PROSA

»Jättehemligt

»Världshemligt

»Bladen brinner

Barbro Lindgren

Karneval Förlag

John Swedenmark