ÅSIKT

Politiktyst om sossepolitiker

"Alla kvinnliga karaktärer som närmar sig makten måste lida"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Elisabeth Meyer (Suzanna Reyter) i "Drottningoffret".
Elisabeth Meyer (Suzanna Reyter) i "Drottningoffret".Foto: JOHAN PALUIN

Jag var till och med och klippte håret i går sa Mona Sahlin till medieuppbådet i partihögkvarteret på Sveavägen, innan hon gick ut genom dörren för att aldrig komma tillbaka mer.

Det sorgliga med scenen som utspelade sig för drygt en månad sedan, var att den sa så mycket om villkoren för en medelålders sossekvinna i politikertoppen. Håll alltid upp en perfekt fasad, i alla lägen. Ingen visste detta bättre än Mona Sahlin.

Jag vet inte om den förra S-ledaren varit inspirationskälla till huvudpersonen i tv-serien Drottningoffret, men författaren Hanne-Vibeke Holsts förmåga att iscensätta skeenden i nästan samma stund som de inträffar är kuslig. Trots att romanförlagan utspelar sig i Danmark är översättningen till den svenska hösten 2010 förbluffande friktionsfri. Här finns den tunnhåriga moderate statsministern med Basshunter-melodi på mobilen. Säpo varnar för abstrakta internationella terrornätverk – antisemitiska sådana, inte islamistiska som SVT av någon anledning skrivit på hemsidan och i pressmaterialet. Görel Crona spelar i alla fall den ondaste kvinnan någonsin på svensk tv: en nazistisk och vapentokig kronofogde i Eva Braun-ligan.

Vid sidan av mördarnassarna är denna mellandagsunderhållning till stora delar en satir – rödgröna leder opinionsmätningar, politikerna raggar unga väljare på Facebook och partiordföranden går runt med Prada-väska.

Suzanne Reuters majestätiska oppositionsledare Elizabeth Meyer attackeras från alla håll – inifrån bryts hjärnbarken ner i rapidfart av alzheimer, utifrån kommer hot från judehatare. Likt en sårad lejoninna står hon pall i Agenda-debatter och Skavlan-soffor. För partiets skull, såklart.

Lite konstigt är det, att vi efter alla dessa decennier med socialdemokratiskt styre inte hittat ett enda mer nyanserat sätt att skildra såssar på än som en familj av maktkåta, partilojala pampar. I Drottningoffret får man aldrig kläm på varför dessa människor överhuvud taget är socialdemokrater eller politiker, då de aldrig pratar sociala frågor eller politik – det är som om de har det i blodet. Det påminner faktiskt om den antisemitiska nidbilden av ett utvalt folk som roffat åt sig makten. ”Jag har skapat dig”, mässar Elizabeth Meyer till sin vapendragare Charlotte Ekeblad ( Alexandra Rapaport), som ska ärva tronen.

Ytliga skildringar av politiskt korridorsnack i all ära, men det är inte den främsta anledningen till min tvekan inför Hanne-Vibeke Holsts triologi, som inleddes med Kronprinsessan och Kungamordet.

Dess röda tråd är nämligen denna: makt och kvinnor är en dålig kombo. Genomgående i serien är att alla kvinnliga karaktärer som närmar sig makten måste lida, tvivla och straffas hårt. Slutet är aldrig gott. Det är nog inte poängen – men efter att ha sett den sista delen har man mycket svårt att tro att Sverige någonsin kommer att få en kvinnlig statsminister.

Natalia Kazmierska