ÅSIKT

Makten talar

Åsa Linderborg om
den svenska ledarkulten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I lördags höll Carl XVI Gustaf sitt jultal till folket. Med stort allvar satt han i prins Bertils arbetsrum, och det kändes lite som när Usama bin Ladin reglar upp Tora Bora-grottan: en ensam, mytisk man i ett avskilt rum med ett budskap och en kamera.

2010 har varit ett viktigt jubileumsår, förkunnade Kungen, eftersom det är "200 år sedan som Sveriges riksdag samlades i Örebro och valde Napoleons marskalk Jean Baptiste Bernadotte till ny tronföljare."

Så försökte Kungen övertyga oss att monarkin – och därmed han själv i förlängningen är folkvald. Men när ståndsriksdagen i Örebro samlades 1810 var det fortfarande 111 år kvar till allmän och lika rösträtt. Demokratin behövde längre tid på sig i Sverige än i de flesta andra europeiska länder, bland annat för att en av motståndarna stavades Bernadotte.

Kungen kan påstå vad som helst, eftersom ingen i Sverige längre säger emot. Mediernas "expertanalyser" av talet begränsar sig till nonsenskommentarer om hans kroppshållning och retoriska förmåga.

Det var samma sak i valrörelsen. Partiledarna fick plus och minus för sin apparition. Vad de egentligen sa var underordnat.

Även Fredrik Reinfeldt har tagit för vana att jultala till nationen. I år, när Sverigedemokraterna äntrade riksdagen, valde han Skansen som scen, som vore han en Sven Hedin. I dag visar en ny Sifoundersökning som Aftonbladet låtit göra, att 73 procent känner stort eller mycket stort förtroende för högerledaren. Det är siffror man brukar notera i diktaturer. Det blir så, när ett land saknar opposition.

I Expressen i söndags, utbrast Cecilia Hagen i en fnittrig kärleksförklaring till Sveriges "sexiga" finansminister: "Sammanfattningsvis gillar jag Anders Borg för att jag faktiskt inte har något val. Och det har inte ni heller. Vårt öde ligger i hans händer."

Men så länge Sverige är en demokrati, har både Cecilia Hagen och alla vi andra ett val. Vårt öde ligger inte i Anders Borgs händer. Det vilar i våra. Det borde i alla fall vara så. Precis som Kungens öde.