ÅSIKT

Bu för konst som produkt

1 av 3
Rudbeck.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I slutet av tisdagens debatt på Stockholms stadsteater sätter Carl Tham fingret på vad som måste kallas ett typiskt svenskt problem: Till skillnad från övriga västeuropeiska länder, inklusive våra nordisk grannländer, så har svenska politiker i dag inget förhållande till konstarterna.

Man skulle därmed kunna tro att de liknar något slags genomsnittssvensk, men i själva verket är genomsnittssvensken betydligt mer aktiv i sina kulturvanor. När inträdet till de statliga museerna blev gratis strömmande folk till. SOM-utredningen från våren 2008 pekade på hur antalet personbesök på teatrar av alla slag under den senaste 20-årsperioden stadigt har ökat.

Politikerna utgör alltså ett statistiskt undantag. Det är uppenbart att man har ett legitimitetsproblem. Om sedan alliansen skriver under på Carl Rudbecks felaktiga påstående att konstverk är precis som vilket annan kommersiell produkt som helst, ja, då buar nog en majoritet av svenska folket, så som det gjordes på stadsteatern.

Rudbeck har en like i Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson som på en debatt anordnad av Timbro i onsdags hävdade att all nyskapande konst sker utanför den statliga kulturpolitiken. Även detta är givetvis felaktigt. Och varken Eva Swartz Grimaldi eller före detta kulturborgarrådet Birgitta Rydell (FP) ser det på samma marknadsfundamentalistiska sätt.

Moderatorn Johan-Bengt Påhlsson var likväl den ende som sökte närma sig kulturpolitikens kärna: vilken roll spelar egentligen konsten och kulturen i ett samhälle? Den aktuella incidenten kring Konsthögskolan, graffiti och kulturministern är ett sätt att besvara den frågan. Varför hamnar denna händelse på förstasidorna, om den inte är ett konkret exempel på hur konst, kvalitetsdiskussion och demokrati sammanfaller. Denna händelse är inte typiskt svensk, den är typisk för konstens

roll i demokratin.

Claes Wahlin