ÅSIKT

Storverk

Camilla Hammarström ser en rik tillbakablick på Eva Löfdahls konstnärskap. För tankarna till Meret Oppenheim.

RUINROMANTIK. Eva Löfdahl, ”The Whirling Box or from Foot to Toe”, 2011
RUINROMANTIK. Eva Löfdahl, ”The Whirling Box or from Foot to Toe”, 2011
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Moderna Museets stora sal har Eva Löfdahl skapat ett arkitektoniskt landskap, ett skulpturalt skelett för den retrospektiva visningen av hennes verk. Iscensättningen leder tankarna till en utbombad industrihangar, där bara rester av en verksamhet finns kvar.

En jättelik skorstensstruktur reser sig mot taket och de rumsavdelande elementen för tankarna till brandväggar.

Eva Löfdahls verksamhet äger en industriell ruinromantik. En känsla för stadsrummets periferier, för den entropi som kännetecknar mellanrummen mellan stad och land, mellan natur och kultur.

Entropi är en beteckning från termodynamiken som beskriver en utjämning. Man har antagit att entropin i universum ständigt ökar så att alla temperaturskillnader slutligen upphävs och inga biologiska processer längre kan äga rum. Entropibegreppet har upptagit många konstnärer sedan minimalismen, då amerikanen Robert Smithson började undersöka industriområdena kring New Jersey och introducerade begrepp som site och non-site.

Eva Löfdahl är en av de få svenska konstnärer som förvaltar arvet efter minimalismen. Hon gör det i samma anda som fransk-amerikanska Louise Bourgeois genom att tillföra en mer omedelbar sinnlighet och naturalism i sina verk. Det finns också ett element av surrealism som för tankarna till Meret Oppenheim i sammanställningen av vardagsting i oväntade men sublima konstellationer.

Utställningen visar arbeten sedan tre decennier, från det vilda måleriet då konstnären ingick i den legendariska Walldagruppen till dagens alltmer finstämda skulpturinstallationer. Den är nästan överrik i sitt uttryck, vilket delvis beror på att varje hörn av salen fått en dramatiserad belysning som ökar verkens sakrala och enigmatiska uttryck. En mer svalkande saklighet hade bättre framhävt den uppfriskande osentimentala sidan av konstnärskapet.

Genom att utgå från de vardagliga tingen leker Eva Löfdahl med våra sinnesförnimmelser och associationsbanor. Det är ett sätt att skapa rum, inte bara i verkligheten, utom inom betraktaren – i hennes sätt att tänka och känna.

Det finns hela tiden igenkänningspunkter som förflyttas; formen av en cykelhjälm blir till Alienliknande kranier, krattor blir till vädjande händer, blomkålshuvuden som påminner om hjärnor på ett dissektionsbord, järnkättingar som slingrar sig likt känsliga tentakler över golven.

Precis som hos Louise Bourgeois finns det något av barnets sätt att betrakta världen hos Löfdahl. Lusten att krypa in och gömma sig i ett tomrum, förmågan att animera tingen och göra dem till medaktörer i leken.

Det är en njutning att ta del av hennes skulpturer, en känsla av att bli tagen i anspråk både kroppsligt och intellektuellt. De rymmer också rent klassiska kvaliteter som balans och osviklig formkänsla. Det talas ofta om Eva Löfdahls gåtfullhet, men jag skulle vilja påstå att hon arbetar med precisa materiella påståenden som egentligen inte är särskilt svåra att ta till sig. En skulptur är en kropp som vi möter med vår egen kropp och våra sinnen i rummet. Vi är tvungna att röra oss för att ta del av den, och materialvalen väcker taktila erfarenheter till liv inombords. En skicklig skulptör som Eva Löfdahl lyckas göra detta möte fullkomligt okomplicerat.

FAKTA

Eva Löfdahl

Född 1953

Räknas som en av Sveriges nu levande viktigaste konstnärer.

Löfdahl är utbildad i grafisk formgivning på Konstfack i Stockholm och Byam Shaw School of Art i London.

Hon debuterade 1980 med Walldagruppen.

Camilla Hammarström