Kultur

Misär att glädjas åt

Gunder Andersson om en stark skildring av white trash i Sverige

Ola Nilssons tredje bok, romanen Hundarna, som kom i fjol, hyllades av kritiken och tilldelades Norrlands litteraturpris. Den sotsvarta skildringen av unga människor i en norrländsk by, där tristessen fördrivs med sprit och mekaniskt sex, var första delen i en planerad trilogi. Nu föreligger del två, Änglarna. Den är knappast muntrare den, tvärtom. Men minst lika imponerande.

Handlingen kretsar kring två personer. Den blyge och hämmade Anders har när man först möter honom just lämnat fängelset (senare framgår att han suttit inne för mord). Anna är fjärde generationen i träpatronfamiljen Kempe. Hennes mor hängde sig när hon var liten, och fadern har slösat bort arvet på excentriska jippon och tycks leva på whisky. Precis som Anders är Anna en avvikare, en person i samhällets periferi som lever ett rotlöst liv med alkoholen som tröst.

Ola Nilssons prosa är minimalistisk, med en förtätad struktur där en förväntad kronologi slås sönder och förklaringar ibland uteblir. Varför hängde sig Annas mor, varför begick Anders mordet på kvinnan han älskade? Att associera till Camus Främlingen känns inte helt långsökt, eller varför inte svärtan hos en Thomas Bernhard. Man möter människor som genom obegripliga val förblir gåtor i en detaljskarpt skildrad Norrlandsby där framtiden ligger bakom alla, hembränt har en egen hylla i färghandeln och den som ”gått ut ur garderoben” får örat avskuret.

Här pågår oavbrutet dolda dramer, utgående från olika former av brist, tristess, hopplösa framtidsutsikter, ett stillastående som föder fram desperation, råhet, destruktivitet. Det är en tillvaro utan nåd där brutalitet och våld finns latent under den sömniga ytan. Avvikande beteenden är noggrant påpassade.

Titeln för tanken till Bibeln och Jesu ord om att ”de lägsta skall varda de högsta”. När Anders och Anna i slutet av romanen råkar mötas på rälsbussen utgör det romanens peripeti, alltså vändpunkt. Ska dessa två, i byn föraktade och närmast utstötta, kanske mötas i den kärleksfullhet som Annas far pratat om som livets mening men som varit en bristvara i deras liv? Svaret väntar – antar jag – i del tre.

Änglarna är en av de mest suggestiva romaner jag läst på länge. Ola Nilssons skildring av ”white trash” i obygden äger autenticitetens skärpa och närvaro, men också en närhet till människorna, onda som goda. En bok att bli glad åt, sällan har eländet skildrats med så gott humör.

FAKTA

Prosa

» Änglarna

Ola Nilsson

Natur & Kultur

Gunder Andersson