Kultur

Promenadseger

Martina Lowden om en stilfull romandebut

”Promenaderna i Dalby Hage” är Hanna Nordenhöks debut som romanförfattare. Tidigare har hon skrivit två diktsamlingar, ”Hiatus” (2007) och ”Bländare” (2009).
”Promenaderna i Dalby Hage” är Hanna Nordenhöks debut som romanförfattare. Tidigare har hon skrivit två diktsamlingar, ”Hiatus” (2007) och ”Bländare” (2009).Foto: Foto: SARA MORITZ

Promenaderna i Dalby Hage cirklar kring ett datum: den tredje maj 1956. Det är inte då det händer, men det är då det blir ord. Sveket exponeras. Ljuset går upp. Mörkret slår ut. Två generationer syns i bild: Mam som är modern, Marta som är barnet. Den tredje, Martas vuxna dotter, avbildar dem. Långt efter den tredje maj 1956 har hon fått tillåtelse att skriva om sin mors barndom. Inte som biografi, nostalgi eller ”det var en gång”. I stället: ”Jag ska vara mycket långt inne i Marta. Jag tänker att det nästan inte kommer att göra ont, men vara som en isning bara, ett snitt, ett mycket starkt ljus genom skallen bara, sedan kommer det att vara över.”

Det handlar om ett svek som blev kött i form av ett barn, och om allt som omgav detta: cykelturerna, bilfärderna, promenaderna i Dalby Hage och den lilla svarta hunden Marta fick som muta. Orden lägger ett halvopakt filter över minnena och bilderna. Känslostämningen och färgåtergivningen talar om förflutenhet. Inte som en photoshoppad sepiaton, mer som sotat glas mot en solförmörkelse.

Det är femtiotal i Lunds akademiska kretsar, men känns ofta som högborgerligt artonhundratal, musealt, klaustrofobiskt. Mam som skulle ha blivit, som kunde ha fått, som inte blev.

Pianot hon inte spelar på, maken som inte är där, den stängda sovrumsdörren. Marta filmstjärneskriker i hennes ställe. Leker strypleken så det ska blixtra för ögonen.

Att skriva är att ljussätta, att belysa ett skeende, att välja ett seende (därav alla uttryck som ”i ljuset av”, ”komma i ljuset”, ”sprida ljus över” och ”i ett annat ljus”). I ett av författarjagets egna minnen av Mam förekommer en tänd lampa. Annars bidrar det elektriska ljusets frånvaro i boken till känslan av en värld belägen mellan tidlöshet och förr-i-tiden. Nämns lampor, är de släckta. En ficklampa skymtar, en stearinlykta och gatubelysning, annars bara hundra nyanser av naturligt ljus.

”Promenaderna i Dalby Hage” påminner mig om Maria Gripes Agnes Cecilia – en sällsam historia. Inte så mycket flickan, hunden och hemligheterna, som hur den kändes i huden. Inte rädsla just, inte spänning heller, men hur man liksom sträcktes och spändes, hur man grep efter att förstå, hur varje mening hade betydelse. Man visste att gåtans riktigaste (viktigaste?) svar inte skulle komma på bokens sista sidor, utan fanns gömt överallt.

Så också här.

”Man kan inte samla sig så här års, inte verkligen samla sig bara vänta eller plocka bland sakerna, fort anteckna lösa rader, ett mycket löst språk”, säger författarjaget på bokens första sida. Den meningen har kanske att göra med hennes berättartekniska metod – hur hon närmar sig en händelse genom att kringgå den – men inte med den förtätade, precisa, hårt bundna prosan. Kompositionen är klassisk – temamaterialet bearbetas, varieras och repeteras i ett preludium, fem satser och ett efterspel.

Efter att ha läst bokens 130 sidor ligger jag still en stund, återhämtar mig, blinkar, ställer om mina pupiller till tvåtusentalsljus igen – och ångrar mig, återvänder, läser boken en gång till. Hanna Nordenhöks stil är dagern som slår in genom sedan länge stängda fönster och lyser upp dammet. Eller: en isning bara, ett snitt, ett mycket starkt ljus genom skallen bara, sedan kommer det att vara över.

Martina Lowden

Fotnot: Hanna Nordenhök är kritiker på Aftonbladet Kultur.

Därför recenseras boken av gästkritikern Martina Lowden.

FAKTA

PROSA

» Promenaderna i Dalby Hage

Hanna Nordenhök

Norstedts

Martina Lowden