ÅSIKT

Fantasi & psykiatri

Aftonbladet Kultur längtar efter skönlitterära författare i tidningen. En gång i månaden kommer vi därför att publicera en längre specialskriven text.
I dag inleder vi med Beate Grimsrud, mångfalt kritikerrosad för sin roman ”En dåre fri”.

Illustration: Nina Hemmingsson
Illustration: Nina Hemmingsson
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Beate Grimsrud
Foto: Foto: scanpix
Beate Grimsrud

Konstnären, låt oss kalla henne K, hälsar på sin väninna patienten, låt oss kalla henne P, inne på psykavdelningen. K berättar om sitt senaste konstprojekt. K har fått i uppdrag att smycka ut en kyrka så den både ska rymma katoliker, kristna och muslimer. Hon får ta på sig en beige huvudduk, chador, persiska för tält, och har möten med representanter för de olika församlingarna. De diskuterar hur kyrkorummet ska kunna tillfredsställa allas behov. Franciskanermunken är klädd i en grå kåpa med ett vitt rep om midjan med tre knutor, för lydnad, fattigdom och kyskhet. Han säger hela tiden till K med en vass sarkastisk ton; ”och du, som sysslar med FANTASI.” K måste varje gång hon tittar på honom där han sitter i sin medeltidsklädsel pressa tillbaka skrattet. Vem sysslar egentligen med fantasi i det här rummet? Men mötet med kyrkoledarna gör att K plötsligt känner att även hon skulle vilja vara religiös.

Hon som hela livet har tagit avstånd från religionen. Som trott att kristendomen var för de fula. Nu känner hon sig dragen till deras gemenskap. Är avundsjuk på något hon uppfattar som en vilsenhet som de inte besitter. En tillåten galenskap. En obegränsad fantasi. Hon tror inte på Gud men är rädd att han finns. Det måste vara medelålderskrisen säger hon till sig själv och röjer för P att hon på sistone även tänkt att det går att hälsa på en moderat. P lyssnar men vill hellre prata om sin graviditet. Alla, även K, vet att det är en fantasi.

Det är både livligt och inget liv alls. P frågar alla andra patienter och alla som kommer på besök på psykavdelningen vad de ser. En gravid kvinna, svarar de. Personalen skakar på huvudet. Magen putar, den har formen av en perfekt gravidmage, kroppen annars smal. Personalen säger att de sett på ultraljud och röntgen. Det finns inget barn. Det är en fantasi. Det är därför P är här, innanför stängda dörrar. Hela världen kan se att P är gravid. Det är bara personalen som stretar emot. De är i minoritet. Men de har nycklarna, de kan gå hem.

P går fram och tillbaka i korridoren. Sitter i vilstolarna. Hämtar kaffe och lämnar koppen och hämtar nytt. Det borde tillfredsställa något, men smakar apa. Hennes händer ersätter ögonen. Hon gnisslar tänder på natten. Djuret som ska bli mamma. P är också i medelålderskrisen, mitt i en dröm om ett barn. Vore det inte för deras envisa påstående: skengravid. Ett fantasifoster. Det finns inget barn. Hör du det? Hon hör inte. P är säker, och de är säkra. Inkapslad i egen visdom går hon med sin mage under en minimal t-shirt. Hennes mörker, där hon råder, är ersatt av vitt förtal. P är inlåst för att inte kunna kliva ut i världen med en håv och fånga barnet när det kommer.

Dagar mellan osäkerhet och säkerhet. Pappan till barnet är en indisk guru som P träffade på sin jordenruntresa. Han var ingen vanlig cykelpump, om de tror det. Han gav henne ett visdomens frö som hon bär inom sig. P vaknar på natten och vet att barnet redan är älskat. Vill bli till. Söker sig med hela sin förmåga

mot livet. En manisk kvinna slår sig ner i vilstolen bredvid henne. Hon håller upp handen med en billig ring. Jag har gift mig med mig själv. Och du?

P berättar om sitt barn.

Kvinnan med den billiga ringen har gått. Hon har hört så mycket som hon klarat av att höra, och vill göra för P vad hon kan. Hon kommer ut från sitt rum bärande på en massa saker. Hon släpper ner dem på bordet framför P. Det är pocketböcker, smycken, jympaskor, ett par näbbstövlar och ett skärp, hur hon nu får ha det här inne på avdelningen. Ta det här, säger hon. P tackar, men tackar nej. Maniker vill först ge, men när de sedan blir deprimerade vill de ha tillbaka. Men näbbstövlarna kan du väl ta? Då tar P risken och tackar ja till dem. Behöver få något, när hon känner efter, P som tappat värld efter värld sedan hon spärrades in.

Ta en pocketbok också, snälla. Jag kan skriva i den. Lycka till och signera. Nej tack. Hon skriver ändå på insidan av pärmen och river av den. En bit av en bok, snälla, ta emot. Det står inte lycka till, det står: Jag är rädd för dig. Puss!

P ligger på rygg, kan inte ta tankarna från magen. De säger det är tomt där inne. En fantasi. Mitt barn har gjort sig osynligt på ultraljud och röntgen, tänker P. Men jag ser. Läkarnas ord ekar. Fel min i fel ansikte. Men P tänker inte diskutera sin viktigaste händelse med blöthjärnor. Ingenting är som alla vill ha det. Barn kommer från ett ställe som de glömt. Hennes kommer från Indien. Att blunda är att komma tillbaka i tiden. Vrider ögonen ut och in och tittar på sin dotter som ligger i hennes insjö. Hon vinkar med krökta fingrar.

Vi är bara till låns. Vi ska låna varandra.

Sedan svartnar det. Hon är inte där. Tänk om det är en fantasi. P skriker: Mördare! Reser sig upp och bankar huvudet i dörrposten. Mördare! Personal rusar till. Sprutan närmar sig. Rumpan en blek plats för sprutor. Hon viskar till barnet: jag väntar på dig vid nödutgången. P fäktar med armar och ben. Larmet har gått inuti och ingen vet hur man stänger av det. Larmet måste lidas bort. I morgon och i morgon och dagen efter det. Trampas sönder. P avlivar sitt hopp om och om igen. Hennes tvivel får beröm.

Tankarna ligger mellan två osäkerheter. Men sen är P:s sanning där igen. Hon ser den i spegeln, känner den med handen. Hoppet återuppstår, fast hon gör en snara i sin samtalsterapi. Hugger med yxa. Laddar en pistol. Klar att döda hoppet. En lögn häckar i hennes mage.

Mellan mat och sömn är det en ständig övertalning som pågår. Hur ska personalen kunna övertyga henne om att det inte finns något barn i hennes putande mage, bara i din fantasi. Misstag, missförstånd, missfoster, Inget foster alls. Ingen att fostra.

Veckorna går. Så flyger P:s barn sakta sin väg. Magen krymper, som lämnar barnet henne bit för bit och kommer tillbaka och hämtar mer. En arm, en tarm, munnen, ett öga. P:s barn flyttar ut utan att de rört vid varandra på riktigt. Barndomslöst försvinner det.

K får ett konstuppdrag till. Hon vill fråga P till råds. Hon ska vara med och smycka ut det nya mentalsjukhuset i Uppsala. Arkitekten tar matsalen, sovrummen och korridoren. Kvar till K blir två bältesläggningsrum, ett elchocksrum och rökrummet. Något i taket kanske i bältesrummet, säger P. Dom kommer inte på något. En blinkande neonskylt som det står ”happy hour” på, säger P och de börjar skratta. Det är inget riktigt skratt. Men de kan inte sluta. Uppdraget är för svårt. Vilka färger ska lugna en splittrad och ångestfylld själ. Finns för få färger, säger K. Finns för få färger, upprepar P. Hela förslaget till byggnaden har något charter-turisthotell-aktigt över sig. Det ska vara som en solsemester att vistas på psyket. Det är det inte.

P sover dåligt på avdelningen. Magen åter platt. Hon är på väg ut i verkligheten. Hon vaknar tvärt från ingenting och är klarvaken. Störtar upp ur sängen, ut i korridoren där nattpersonalen sitter i fåtöljer med filtar över sig. ”Gå och lägg dig.” ”Kan inte. Någon tittar. Någon som stirrat sönder mitt barn.” ”Ingen tittar.” Det rycker i kroppen. ”Jag vill tala med prästen. Han måste begrava mitt barn.” ”Du ska få en spruta att sova på.”

P springer längs korridoren och stöter till stolar på vägen så de rasar i golvet. ”Du väcker dom andra”, skriker en ur personalen och springer efter. Jag måste prata med prästen. Jag går sönder. Sjuksyrran kommer med sprutan. ”Jag vill inte ha någon spruta”, skriker P. ”Hysch.” De kommer flera stycken och bär iväg henne till hennes rum.

Väl inne på rummet släpper de och hon kastar sig med huvudet före mot skärmen mellan sängarna. Det dunkar till och den gamla damen i sängen bredvid med det fint uppsatta gråa håret och eget nattlinne hoppar till. Hon sätter sig upp med skräck i blicken. Hon har varit operasångerska. Och passar inte in i dessa fula rum. Hon vill att de ska släcka sänglamporna när hon vill. Hon har varit längst på rummet vilket ger henne övertaget.

Fler skötare rusar till. P fäktar med armarna. Hon brottas ner på golvet. Hon kastar sig fram och upp. Hon slår huvudet i golvet. Smärtan gör henne ännu vildare. Bältessängen rullas in på rummet. Hon lyfts upp och spänns fast på fötter, händer och runt midjan med tjocka spännbälten. P kastar sig från sida till sida. Det gör ont i ena armen, men raseriet ligger ovanpå alltihop och bedövar.

Kanske är det bättre att vara bunden än att gå sönder. Kanske håller bältena saker och ting på plats. P skulle haft sönder allt tills det ingenting fanns kvar. Hon kan inte somna. Äntligen i fängelse. Äntligen fastbunden. En smärta i en annan smärta i en annan smärta. Kropp efter kropp som en rysk docka. Det ultimata straffet, låsta dörrar och fönster, låsta händer och fötter. Bara den innersta dockan går inte att öppna. Provar någon att bita på den får de bara ont i tänderna. Allt som är jag får trängas i den lilla dockan för att överleva, tänker hon. Det är det här hon har fruktat.

II

Teater Giljotin har en 48-timmarsföreställning med möjlighet för övernattning. ”Bli en dåre”. P får permission för att gå med K. Innan P lämnar avdelningen hittar hon sin rumskompis flämtande i sängen med sladden från hörlurarna virad runt halsen. P ropar på personal och drar bort sladden. Gråter hejdlöst när det gått bra. Det flämtande huvudet och den förvridande kroppen fastnar i huvudet när hon beger sig ut från den verkliga avdelningen.

På teatern blir publiken uppdelade i patienter och underläkare och får skriva in sig. P blir patient. En av frågorna lyder: Har en apelsin mer känslor än en elvisp? Alla som P hör svara svarar ja och det gör även hon själv. Efter de första fyra timmarna vill K gå hem. K tycker inte interaktionen mellan publik och skådespelare fungerar. Att det hela är som en blandning mellan ett barnkalas och en kurs på arbetsförmedlingen. P tycker det varit som det brukar på psyket. En blandning mellan kaos och tristess. När Gunilla Röör säger ”dräktiga dårar” med en teatral röst som inga andra i rummet har tycker P att hon tittar på henne.

I pjäsen finns också ett självmordsförsök. P bara tittar. Det berör inte. Verkligheten från tidigare på dagen täpper till fantasin. Hon stannar kvar i andra akten och får vara läkare. Att iklä sig läkarrocken och få sitta i personalrummet ger en upprymd känsla av att inget farligt kommer hända henne. En mask ett skydd.

Mitt under föreställningen får skocken med underläkare och några skådespelare gå i väg till krogen mitt över gatan. Dom springer över den snötäckta Torsgatan i vita rockar och med tofflor på fötterna. Dom beställer var sin öl. Inne på den stimmiga krogen bland vanligt folk står nu teaterbesökarna klädda i vita rockar och tofflor och det uppstår en känsla av gemensam galenskap på låtsas. En kille säger: ”detta är teater”. Teater mitt i verkligheten. Då vänder plötsligt hela dagens föreställning inom henne. Hon är mitt i en fantasi och tycker om det.

III

Dagen efter är P tillbaka på den verkliga avdelningen. Ingen ur personalen hinner prata med henne, de går på knäna och avdelningen är överfylld. Dubbelt så många patienter som socialstyrelsens rekommendationer.

Tänk om hela avdelningen la in sig på teater över helgen. En billig helg för landstinget. För det som inte är fantasi är att psykvården inte fungerar. Besparingar i decennier har försämrat psykvården för alla. Systemet med projektbidrag är galenskap. Vart tar pengarna vägen? P hörde på radion att medel för långtidssjukskrivna bara används till hälften.

Är det av slapphet? Är det av ointresse? P är patient i Södra Stockholms psykvårdsområde. Där fanns en socialpsykiatrisk modell som fungerade men den har nyligen omorganiserats helt. Allt ska kunna mätas och vara produktivt. Hur mäter man ett gott samtal.

Det behövs nya berättelser om sjukvården efter Gökboet. Det finns få som Syster Ratched. De flesta är hårt arbetande empatiska människor i ett system som inte fungerar. Är det inte dags att inte bara konstnärer och patienter utan också personal och politiker kliver in i debatten? Att gemensamma krafter krossar systemets fönster, som indianen i Gökboet, och släpper in ny luft.

FAKTA

Beate Grimsrud är född i Norge 1964 men bor sedan 1984 i Stockholm. Hon har skrivit sex romaner. Hennes sjätte roman, En dåre fri (Albert Bonniers förlag) utkom 2010. Den har vunnit Sveriges Radios romanpris, Kritikerpriset i Norge och är dubbelt nominerad, både från Sverige och Norge, till Nordiska Rådets pris.

Beate Grimsrud