ÅSIKT

Hämnaren på Fårö

Det här är ingen typisk journalistroman, även om meningarna är korta.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kristofer Ahlström är uppvuxen på Gotland.
Foto: Foto: Emily Dahl
Kristofer Ahlström är uppvuxen på Gotland.

Det dyker upp döda djur här och var i Kristofer Ahlströms debutroman – en vildkanin, ett får, en svan. En ung man samlar upphittade djurkranier i en plåtlåda. ”Visst finns det något symboliskt i det här?” säger en flicka när hon hjälper berättarjaget att flytta undan det döda fåret.

Det är jag övertygad om att det gör. Frågan är bara vad för sorts symbolik. Ormen på skogsstigen som berättarjaget nästan trampar på i slutet av romanen är dock inte död – den reser sig lodrätt på sin stjärt och spelar med tungan. Är den en hallucination? Ormar beter sig väl inte så i Sverige?

Nej, här rör det sig om en klassisk symbol – det är ormen i paradiset som berättarjaget har stött på. Paradiset i fråga heter Fårö. Men det är inte de bofasta Fåröborna som liknar ön vid ett paradis, det är fastlänningarna, dessa utbölingar som har invaderat ön i Ingmar Bergmans kölvatten och här tycker sig ha funnit sin lustgård. En efter en drivs de bofasta bort, sedan de har tvingats sälja hus och mark. Om detta är ett paradis är det förlorat för dem.

Men Ahlström har valt att kalla romanen Bara någon att straffa. Berättarjaget, som aldrig nämns vid namn, är en 25-årig man som har återvänt till ön från Stockholm för att begrava sin mor. Hon har hängt sig på den sista arbetsplats på Gotland hon fick sparken från. Detta sedan hon tvingats lämna den gamla släktgården på Fårö till försäljning.

Sonen flyttar in i gården. Han är fylld av hämndbegär och bär sedan barnsben en dödslista i fickan. Överst står namnet på den som brutalt klubbade ihjäl en kanin inför ögonen på honom och hans kamrat (han med plåtlådan) när de var 12 år.
Kristofer Ahlström är journalist och det här låter som en typisk journalistroman i kriminalgenren. Det är det inte, även om meningarna är korta. Bara någon att straffa är en finstämd och sorgsen berättelse om ännu en av dessa svenska utanförbygder, där människor tvingas bort från hus och hem, i vilka deras förfäder har bott i generationer. Det finns inte längre något arbete att försörja sig på. In i de gamla gårdarna flyttar sommargäster, i de renoverade ladorna bedriver driftiga entreprenörer chica projekt för lyxturister.

Det är klart man kan bli förbannad, även om man som berättarjaget – och Kristofer Ahlström själv – frivilligt har flytt hembygden. Men berättarjaget har i den skuldtyngda sorgen efter modern förlorat verklighetskontakten. Han pendlar mellan håglöshet och destruktiva hämndplaner, som realiseras när han blir bekant med den psykiskt labila dottern till sommargästerna i grannhuset. I bakgrunden peppas han av Sheriffen, byns starke man, nu sakta döende i en sjukdom med ett engelskt namn som han inte kommer ihåg.
Man bör akta sig för att dras med i huvudpersonens ludditiskt vredgade nostalgi. Ahlström har inte skrivit en roman à la Solzjenitsyn – en paradisdröm om det gamla goda helvetet. Den som vill förändra utvecklingen kan bara blicka framåt och låta de döda begrava sina döda. Kamraten med djurkranierna bor kvar på Gotland, tjänar ihop tillräckligt som kock i Visby under fyra sommarmånader för att försörja sig resten av året.

Han står för ett rimligare alternativ än mordbrand.

FAKTA

PROSA

» Bara någon att straffa

Kristofer Ahlström

Forum

Nils Schwartz
Kritiker på Expressen