ÅSIKT

Spänning i miniatyr

Ulrika Kärnborg läser Stewe Claesons nya romandeckare

Stewe Claesons (född 1942) nya bok ”Mördaren är död” är fylld av mysterier och anspelningar.
Foto: Foto: Ulla Montan
Stewe Claesons (född 1942) nya bok ”Mördaren är död” är fylld av mysterier och anspelningar.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vissa författare verkar gilla att utveckla dubbla identiteter, eller åtminstone två sidor av sig själva. En allvarlig och en mer lättsam, till exempel. En som skriver invecklade idéromaner, och en som skriver korta noveller om sin uppväxt i förorten. Eller helt enkelt en som är utsvävande, barock och provocerande ihop med en som är sparsmakad och språkmaterialist. Det är inte så ovanligt som det låter. Säkert hänger det ihop med det högst mänskliga behovet av utmaning och variation. Även författare blir uttråkade.

Stewe Claeson tillhör helt uppenbart den här kategorin. Hans historiska intresse är påtagligt, han har skrivit om den Heliga Birgittas make i Pigan från Arras, bedövande vackert om biskop Tegnérs gubbsjuka i Rönndruvan glöder och filosofiskt om Ciceros slav i Tiro. Men då och då sticker han emellan med ett verk av annan karaktär, något mer efemärt. Mördaren är död är en sådan bok.
 

Det börjar med en mans bortgång. Storpatriarken Johannes Halland har gjort sitt på jorden. Hans sex barn med familjer samlas till begravning på den skånska landsbygden. Sonen Jens, dryga femtio år gammal och något av en vardagsfilosof, får impulsen att börja fundera över sitt liv. Vem var egentligen fadern? Vilka är de fem bröderna och hur gestaltar sig deras öden? Vem känner en annan människa på riktigt, på djupet? Och kanske viktigast av allt, vad är en familj? När Jens under städning av det tomma föräldrahemmet hittar ett kinesiskt skrin med ett meddelande från fadern, att läsas efter dennes död, tätnar intrigen. Skrinet innehåller en bekännelse och den rådige fast dominante fadern framstår nu som en helt annan person.
 

Det är ju, konstaterar jag med bävan, ingen originell inledning. Men boken visar sig snart vara gåtfull i mer än en bemärkelse. Den är till exempel till vissa delar uppbyggd som en deckare – men lika lite som danska Pia Juuls Mordet på Halland från i fjol håller den sig till genrens spelregler. Lev Tolstojs stora familjeroman Anna Karenina utgör också en viktig referenspunkt i denna bok där lögner, otrohetsaffärer, släktband och dolda antipatier står i centrum.

Fullt av mysterier och anspelningar, alltså. Tyvärr gissar jag mig till upplösningen redan efter några kapitel, vilket – trots att Claeson inte velat skriva någon konventionell deckare – skapar en rastlöshet som håller i sig till sista sidan, där den övergår i snopenhet.
 

Stewe Claeson visar än en gång att han är en stilens miniatyrist – försiktigt dissekerar han sina medelålders karaktärer – och han har en del viktigt att säga om döden och livet, åtminstone den del av det som levs ute på den svenska landsbygden. I slutändan känns det ändå allt för tunt. Jag förstår helt enkelt inte vart författaren vill komma med Mördaren är död, om han inte bara försöker motbevisa Tolstojs tes om att alla lyckliga familjer liknar varandra.

I så fall har han lyckats.

FAKTA

PROSA

» Mördaren är död – roman om ett brott och om Hallands söner

Stewe Claeson

Norstedts