ÅSIKT

Om soul, mat och poesi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Harryette Mullen, amerikansk poet.
Foto: Foto: hank lazer
Harryette Mullen, amerikansk poet.

”Migrationer” var temat för årets firande av Världspoesidagen på Södra teatern i Stockholm, i regi av Aftonbladets kritiker Athena Farrokhzad. Begreppet vidgades redan på eftermiddagen när amerikanska Harryette Mullen, poet och professor vid UCLA, talade på Södertörns högskola under rubriken ”The poetry of soul food”.

”Soulmat” är en kulinarisk motsvarighet till soulmusik, och även denna term blev populär under sextiotalet. Ett traditionellt kök med rötter i den amerikanska Södern, från början den mat som förslavade afrikaner lagade.

I dag är soul food hett på Manhattan (”de kallar det för en gentrifiering av Harlem, det de menar är att vita flyttar in”, sa Mullen) och det kommer ut böcker med titlar som Vegan Soul Food.

Med utgångspunkt i det här höll Mullen en vindlande, bländande föreläsning om hur mat – dess färger, namn, texturer och konnotationer – har använts som litterär trop. Hon började i Paul Lawrence Dunbars dikt om att tillaga pungråtta och slutade hos Elizabeth Alexander, poeten som läste när Obama svor presidenteden. På vägen hann hon också sjunga klassikern Give me a pigfoot and a bottle of beer.

Det kom att handla om afro-amerikansk identitet förr och nu, hur den genomkorsas av både klass och kön. Om det fattiga Amerikas mat. Om mat som överlevnad, som kulturarv och som rasistisk stereotyp. Om Uncle Ben och Aunt Jemima, kålväxter och vattenmelon och om hur råvaror och kök precis som människor och texter är i rörelse.

Jenny Tunedal