ÅSIKT

Strålverk

Japansk kultur är besatt av det radioaktiva hotet

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ishiro Honda (1911-1993) tjänade den kejserliga japanska armén under åtta år, det sista året som krigsfånge i Kina. På väg hem efter frigivningen 1945 tog han vägen över Hiroshima. Där såg han hur tegelpannor smälts till oformliga klumpar och hur människors skuggor bränts fast i stenar. Han upplevde hur mänskligheten stod på randen till undergången, det var denna upplevelse som för alltid präglade honom.

Honda arbetade efter kriget med regissören Akira Kurosawa. När Kurosawa gjorde Revolvern 1949 var det Honda som i smyg filmade de dokumentära scenerna från en outhärdligt het sommar i Tokyo – de utbrända ruinerna, de håliga gatorna, gangstermiljöerna med kabaréer och bistra barer.

1954 fick Honda enorma resurser för göra Gojira, eller Godzilla som vi säger i väst. Han skapade ”Japans internationellt mest kända filmstjärna” och den mest långvariga filmserien i filmhistorien. Godzilla blev urformen för kaiju (”mystiskt monster”) –filmen.

I filmens handling har Godzilla, som härstammar från jura-tiden överlevt på havsbotten, men fått sin livsmiljö rubbad av amerikanernas provsprängningar. Monstret har sugit åt sig av strålningen och börjat vandra.

Flottan sätter in sjunkbomber och militären monterar upp en högspänningsledning utmed kusten som skydd. Men inget biter på Godzilla. Ryggsköldarna glöder och en stråle av radioaktivitet skickas från djurets käft och får byggnader och hus att smälta. Filmens bilder återkallade det nyligen förgångna för den japanska publiken: de rykande ruinerna av Tokyo dagen efter Godzillas framfart var en påminnelse om den förödande bombningen av staden under krigets slutskede. Bilderna av brända människor på sjukhuset där barnen undersöks med geigermätare sammanföll med de färska, smärtsamma minnesbilderna från Hiroshima och Nagasaki.

Samma år, 1954, startar landet sitt civila atomprogram.

Japan kom att uppföra en av världens största arsenaler av kärnkraftverk, i konkurrens med Frankrike och USA. Med dödsföraktande precision placerade man reaktorerna på jordbävningspunkter och dessutom exponerade för havsvågor.

Hur kunde Japan med sitt färska minne av radioaktivitetens förödande verkan kasta sig in i ett sådant omfattande och riskfullt kärnkraftprogram?

Rokkashos upparbetningsanläggning, som byggdes i början av 1990-talet i nordöstra Aomori-prefekturen till ofantliga kostnader, placerades rakt ovanför en aktiv geologisk förkastningslinje. Den japanska ljudkonsteliten med Ryuichi Sakamoto och Ryoji Ikeda i spetsen protesterade och en folkrörelse uppstod.  Efter demonstrationer mot Rokkasho i Tokyo 2008 överlämnades över 810 000 protestunderskrifter till den japanska regeringen.

Vid tsunamin i år läckte 600 liter radioaktivt kylvatten från Rokkasho-anläggningen. Men det var inte första gången anläggningen läckte och det statliga japanska kärnkraftsbolaget har vid flera tillfällen mörkat haverier i anläggningar. Den japanska högern har eldat på kärnkraftsprogrammet och efter Nordkoreas första atombombsprovsprängning 2006 bröt den dåvarande utrikesministern Taro Aso ett historiskt tabu när han talade om möjligheter att tillverka en inhemsk atombomb, även om de nog – som han lade till – borde avstå från det.

Japans mest uppburne samtidskonstnär Takashi Murakami har liksom många av sina japanska kollegor varit besatt av bomben och radioaktiviteten. För att belysa det nationella traumat gav han sin turnerande utställning i USA namnet Little Boy. Han refererade till amerikanernas kodnamn för Hiroshimabomben. Namngivningen var en djävulsk handling, enligt Murakamis extremperformativa analys. Benämningen var en förbannelse och landet kom att infantiliseras. Japans resa in gullighetens värld är resultatet. Japan blev kawaii, vilket är det japanska begreppet för gullighet.

Affischen till Little Boy visar en dekorativ svampmolnsform som fusionerar atombomben med Barbapappas formbarhet. Utställningen var en orkestrering av kawaii-objekt, monsterfilm, anime, manga och konst. Bland objekten hade Godzilla en prominent plats, med tanke på monstrets direkta koppling till bomben.

Svampen har varit det ständiga tecknet för radioaktivitet och hallucination i japansk populärkultur och konst under efterkrigstiden. Den dödligt giftiga vita flugsvampen växer vilt i Motohiko Odanis skupturer och i Junko Mizunes mangabilder sker ideliga transmutationer mellan kroppar och svampar.

Kanske är det konstnären Kenji Yanobe som mest konsekvent behandlat det radioaktiva hotet och minnesförlusten av kriget. Hans Footsoldier är en rörlig skulptur där en animatronisk Godzilla-underkropp styrs av konstnären själv med spakar från en upphöjd position. I samklang med kaiju-filmens estetik blottas den valhänta mekaniken genom ett väl markerat stödhjul. Yanobe besökte Tjernobyl och lät fotografera sig i sin skulpturala skyddsdräkt med inbyggd geigermätare. När han kom hem gjorde han en installation av ett daghem med figurer klädda i miniskyddsdräkter i gula färger.

Yanobes Giant Torayan-skulptur från 2005 är en över sju meter hög robot i aluminium, stål, mässing, försedd med bebisansikte och en avancerad röstidentifieringsteknik. Den kan sjunga, dansa och spruta eld men lyder bara order från barnröster.

Är det gestaltningen av en dödsbringande teknologi som släpps lös av infantila hjärnor i ett konsumistiskt nöjesfält?

Ett samhälle där minnet av det förgångna lösts upp shoppingarkadernas förförande stimuli av ljud och färger?

Ishiro Honda bar med sig sina erfarenheter från kriget men hans Godzilla-figur blev allt gulligare och oförargligare under årens lopp. På 1960-talet uppförde Godzilla löjeväckande segerdanser inspirerade av wrestlingstjärnors uppträdanden. Men grundberättelsen om det radioaktiva monstret som stiger upp ur havet är en äkta dystopi.

Kanske är den till och med en obehaglig profetia.

FAKTA

TITTA PÅ JAPANSK RADIOAKTIV KONST

Den ursprungliga japanska trailern till Godzilla  (1954)

Trailer till filmen Matango – attack of the mushroom people (1963) där radioaktiviteten skapat mordiska svampvarelser. (Tack för tips @bjolofs)

Kenji Yanobes Atom suit project där han besöker Tjernobyl i en hemgjord strålskyddsdräkt.

Kenji Yanobes eldsprutande jättebebisrobot Giant Torayan som bara lyder barnröster.

Recension av Takashi Murakamis utställning Little Boy i New York Magazine.

Magnus Bärtås
Fredrik Ekman
Magnus Bärtås är professor på Konstfack och Fredrik Ekman musikdramatiker. Tillsammans har de skrivit böckerna ”Orienterarsjukan”, ”Innanför cirkeln” och ”Alla monster måste dö”.