Här skjuter
jag konstnären

Jag är sen. Flåsande passerar jag genom Röda Stens entré. ”Du missade just en performance” ropar damen i kassan. Jag tar långa kliv uppför trappan mot det stora katedralgalleriet. Möts av en yngre man i skägg: ”Do you wanna shoot?” Plötsligt ligger jag på en matta med kikarsiktet pressat mot ögonbrynet. Bang! Pungträff. Kroppen skakar till.

Det är märkligt tyst i rummet. Alla tittar på mig. Jag lämnar i från mig vapnet, och drar mig tillbaka. Det viskas på persiska. Kanske var jag den förste som sköt? Kanske blir jag den siste? Jag klättrar upp på en byggnadsställning som avgränsar utställningsrummet. Betraktar måltavlan och den lågmälda publiken från ovan.

Två personer i tjugofemårsåldern bestämmer sig så för att följa mitt exempel. Den förste missar, den andre siktar medvetet högt ovanför konstnären Amid Mobed som står bakom verket 18 Come caress me, en del av grupputställningen Störande av allmän åsikt.

Varför sköt jag? Jag är inte säker på hur pass medvetet mitt beslut att släppa min kritiska distans var, än mindre om jag medvetet kom lite för sent. Att vilja släppa garden, men samtidigt vilja behålla den.

Plötsligt händer något igen. En medelålders kvinna tar geväret och springer ut ur galleriet. Efter henne, den videofotograf som tidigare filmat mig. Jag slänger mig ner från byggställningen och hakar på. Är detta planerat eller spontant? Kvinnan springer in i hissen. Kamerakvinnan springer ner en våning. Jag står kvar, hör någon gråta på våningen ovanför.

Fem minuter senare står vi alla utanför en rekonstruerad isoleringscell, som en av de gripna under demonstrationerna i Teheran 2009 gjort en ritning av. Kvinnan har lämnat i från sig vapnet, och blir intervjuad framför videokameran av konstnärerna och curatorn Barbad Golshiri. Hon har suttit i en liknande cell och påpekar att det i rekonstruktionen inte finns något klotter på väggarna, som det borde. Hela situationen tydliggör att konst alltid är en kollektiv verksamhet.

Efteråt talar jag med Amir Mobed om hans Chris Burden-influerade verk. Han berättar att han förra året uppförde det i Teheran, och att det då var många som sköt. Men att det slutade med att någon bröt sönder geväret. Om jag sett videon från detta tillfälle hade jag sannolikt inte skjutit. Helt klart är att kvinnan som sprang i väg med geväret utförde en handling som inte var väsensskild från min. Ingen av våra reaktioner kan reduceras till något autentiskt, tillgjort eller enbart framkallat av omständigheterna. I stället tror jag de måste förstås som exhibitionistiska övningar, där vi någonstans förlitar på att vi ändå befinner oss i en konstutställning. Men där frågan om vad en konstutställning egentligen är förblir öppen, även i den stund den genomförs.

På väg därifrån kan jag inte låta bli att fråga Barbad Golshiri vilken funktion konsten har i Teheran just nu, när upproren och revolutionerna i Nordafrika gett ny kraft åt resningen i Iran. Golshiri svarar på ett sätt som jag känner igen från många länder med en totalitär regim. Konsten hjälper oss att bli kritiskt medvetna, så vi inte hamnar i samma ideologiska enkelspårighet som kännetecknar vår omgivning.

”Att störa den allmänna åsikten är att störa de ideologiska rummen. Att störa den allmänna åsikten är att punktera samförståndet”, som det står i presentationen av utställningen.

Det var länge sedan den här sortens paroller känts så livsviktiga. Det är som om de i detta sammanhang stör det ideologiska rum de vanligen förknippas med.