Så blir han
en vinnare

I dag öppnar socialdemokraternas kongress. Nu ska det framtida ledarskapet väljas och partiets sår läkas. Politiken stakas ut. Låt oss för en kort stund stanna upp och fundera över var socialdemokratin kan hämta den inspiration och kraft som behövs för att återigen kunna förändra samhället.

Ett utmärkande drag för Sverige har varit de relativt begränsade sociala skillnaderna. I likhet med andra västeuropeiska länder är också Sverige ett skiktat land, men längs ett betydligt snävare spektrum. Detta är både en orsak till, och en konsekvens av, den i Sverige tämligen starka samhällssolidariteten. Det är också en central komponent i svenskarnas självbild; i Sverige finns det få om några fattiga, här ska ingen egentligen glömmas bort, tillåtas fara illa.

Det är förstås ingen slump eller given ordning att det har sett ut så här. Det har handlat om en aktiv politik där strävan mot en ökad social rättvisa utgjort ett bärande element. Ett medvetandegörande av att alla inte har samma förutsättningar ens i det moderna samhället. Det är kanske framför allt ett lyckat försök att hålla ihop ett samhälle. Att se jämlikhet som ett värde i sig.

Men stämmer detta i dag?

Moderaternas för många lockande budskap har vunnit två riksdagsval åt borgerligheten och skapat stor förvirring inom socialdemokratin. Men svaret på alliansens frammarsch borde egentligen vara självklart. För svagheten – och tragiken – i den nya borgerliga politiken är att den är baserad på bedrägeri. Budskapet de har sålt, är att vi kan få lägre arbetslöshet, lägre skatt och mer kvar i plånboken, utan att den svenska samhällsmodellen tar stryk. Men den borgerliga politiken har i själva verket ett pris, och det är högt.

Andelen fattiga (de med så kallad ”låg ekonomisk standard”) stiger kraftigt och vi ser en barnfattigdom som närmar sig 1930-talets nivåer. Trycket på härbärgena ökar dramatiskt. Det är förstås de redan utsatta som drabbas hårdast; de utförsäkrade sjuka (i sig ett nytt fenomen i Sverige), de ensamstående föräldrarna, flykting- och invandrargrupper.

Men det finns inget oundvikligt i dessa gruppers olycka. Statsfinanserna hade tillåtit ett fortsatt skydd av dem. Det handlar om ett ideologiskt val; reformer har genomförts som gynnat över- och medelklassen på andras bekostnad. Den nya verkligheten göms bakom försåtliga skönskrivningar som ”Välfärdens kärna”. Men vad är dess värde och betydelse om inte ens våra svagaste omfattas?

I förlängningen kommer denna utveckling, om den tillåts fortsätta, ha långtgående konsekvenser för den svenska tryggheten och sociala sammanhållningen.

En parallell utveckling kan skönjas i utrikespolitiken. Den svenska samhällsmodellen har under större delen av efterkrigstiden haft en tydlig internationell dimension. Det som hemma var en kamp för jämlikhet, jämställdhet och skydd för den utsatta, blev till ett konsekvent och framför allt trovärdigt värnande om folkrätt och mänskliga rättigheter utomlands. Det var detta som ibland gjorde oss besvärliga för stormakterna, kanske bäst illustrerat av Palmes så kallade jultal om Vietnam 1972. Den tydliga förankringen i vår samhällsmodell och den relativa konsekvensen i linjen, gav trovärdighet och väckte respekt. Det gjorde att vi emellanåt kunde ha ett utrikespolitiskt inflytande långt bortom vad vår militära eller ekonomiska styrka normalt skulle tillåta.

I dag är denna utrikespolitiska grund kraftigt eroderad och principerna utsålda för en fåfäng ambition att få spela på de storas spelplan. Det senare med smärtsam tydlighet under den senaste tidens ängsliga och flata agerande, där den svenska regeringen inte ens vågade ta klar ställning för människor i Europas närområde som med risk för sina liv ställer krav på demokrati och yttrandefrihet.

Ett annat konkret och representativt uttryck för denna tysta värdeglidning är den svenska insatsen i Afghanistan, som egentligen aldrig riktigt har debatterats i Sverige. Riksdagsbesluten fortsätter att hänvisa till en FN-resolution tunnare än ett fikonlöv. Det är särskilt beklämmande när vi vet att kostnaden för insatsen (nära två miljarder kronor för 2011) hade kunnat göra betydligt större nytta inom till  exempel Svenska Afghanistankommitténs verksamhet i landet. En verksamhet som bygger på decennier av kunskap om regionen och med en närvaro på marken som inte roterar hem var sjätte månad.

Det är märkligt att dessa skeenden inte får mer uppmärksamhet. Än mer märkligt är att de som har förmågan att kasta ljus på dem, och vars politiska ställning därtill skulle främjas av det, låter bli. För alla dessa skeenden, på hemmaplan och utomlands, har ett gemensamt – de slår mot hjärtat av det Sverige som socialdemokratin byggde, det Sverige som de allra flesta svenskar fortfarande tror att de bor i. Om socialdemokratin söker en pånyttfödelse, en plattform att ta sig tillbaka i regeringsställning på, så finns den där, i denna tysta samhälleliga omvandling, i denna stadiga erosion av de grundläggande värderingar den stått för och slagits för, och som i mycket kommit att delas av alla svenskar.

Orka stå emot och våga återigen självständigt formulera problemen. Låt Sverige veta vad som håller på att ske. Då kan ni rädda partiet undan fortsatt inrikespolitisk marginalisering. Och Sverige från att förlora sin själ och bli ett land i mängden.

Jon Åström Gröndahl 

Anders Carlsson

Skribenterna är tjänstlediga från utrikesdepartementet.

De synpunkter och åsikter arikeln innehåller är uteslutande artikelförfattarnas egna och ej deras arbetsgivares.