ÅSIKT

Maskhål i tiden

Camilla Hammarström ser en utställning som rör sig bort från nuet

1 av 3
VAD SER VI? ”A demon’s desire” är ett försök att återskapa ett svunnet komplicerat ögonblick. Vad är det vi ser? Ett pedofilt sexobjekt eller ett sinnligt barn?
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På heavy metalgruppen Scorpions skivomslag Virgin killer från 1976 poserar en naken tolvårig flicka. Bilden är utgångspunkten för ett nytt verk av Anneè Olofsson, A demon’s desire (2011). Konstnären har letat upp fotografen Michael von Gimbut och återskapat fotosejouren med en ung skådespelerska som flickan.

Videon är ett försök att framkalla ett maskhål i tiden, att återskapa ett svunnet komplicerat ögonblick. Vad är det vi ser? Ett pedofilt sexobjekt eller ett sinnligt barn? Konstnärens film blir emellertid en underlig pendang till fotografiet, den tillför egentligen ingenting. Den vuxna kvinnan kan aldrig bli barnet. Då uttrycker den lilla svarta skulpturen av flickan, som också är en del av verket, mer spänning och ambivalens.

Anneè Olofsson intresserar sig för tvetydiga situationer och relationer. Ögonblick då ömhet och maktutövning inte går att skilja åt. Ursituationen är förhållandet mellan barn och förälder. Barnets utsatthet i förälderns vård övertas så småningom av de skuldtyngda föräldrarna till det vuxna barnet. Barnet som har rätt att förfoga över sin historia, föräldrarnas roll blir att böja sig för övermakten.

Olofssons egna föräldrar har genom åren troget medverkat i hennes bilder och filmer. Det finns något klaustrofobiskt över denna upptagenhet av familjen och det oidipa

la dramat mamma pappa barn. Fadern är den emotionellt uppvaktande kavaljeren som kanske vill något otillbörligt. Eller som bara ställer orimliga krav på dotterns kvinnoblivande. I den drabbande videon Head over heels (2000) dansar fadern en rasande bugg med dottern som inte kan hänga med. I en ständig loop faller hon stapplande ur bilden.

Föräldrarna representerar tidens gång, både det förflutna och framtiden. I deras ansikten kan konstnären se sitt eget framtida åldrande. Åkallandet av barndomen och åldrandet är två sidor av samma mynt. De är tidsresor bort från nuet. Dröm och

neuros.

Ett utdrag ur Arne Sands roman Enhörningarna (1965) bildar vinjett till utställningen. Det handlar om en önskan att leva livet baklänges, från skröplighet och smärta över den medelålders sinande lusten, till den första förälskelsens mirakel och slutligen ner i livmoderns blinda famntag. Från död till död. Olofssons tidsliga dubbelexponeringar blir i ljuset av texten till tvångsmässiga försök att bemästra en förlamande dödsångest.

I Be witched (2011) står en gammal kvinna i alldeles för stora skor. Som en liten flicka som lånat kläder ur de vuxnas garderob. Olofssons verk bygger ofta på sådana enkla, klara motsatspar. Åldrade fläckiga händer över konstnärens fortfarande unga vackra ansikte. Eller barnhänder.

Anneè Olofssons iscensättningar är majestätiskt sparsmakade. Figurationerna blir arkaiska som i ett grekiskt drama.

Det verk som griper mig mest är en video (The thrill is gone, 2002) där konstnärens ögon blivit till ett slags svart flytande magma. Här koncentreras frågan om minne och seende, en komplex gestaltning av den aldrig vuxna flickans irrande bland önskningar och täckminnen. På en gång orakel som har svaren i ett inre skådande och den som förblindats av et

t överskridet tabu.

FAKTA

Konst

» The face of all your fears

Anneè Olofsson

Kulturhuset

Till och med 15 maj

Camilla Hammarström