ÅSIKT

Poseins rockdandy

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eric Pauli Fylkeson.
Foto: ULLA MONTAN
Eric Pauli Fylkeson.

Numera ser man det poetiska 70-talet mest som ett bakvatten mellan konkretism och postmodernism. Allra lägst i kurs står, med viss rätt, försöken att skriva politisk dikt. Men där föddes en del författarskap (Eva Ströms och Rolf Aggestams till exempel) och tendenser som lever än i dag. Estradpoesin tog ton, och populärkulturen mutade in sitt revir i lyriken.

Mitt i allt detta stod Eric Fylkeson.

Han började skriva 1970 och hamnade i kretsen kring det stencilerande Poesiförlaget på Biskops Arnö. Han blev en egensinnig och flitig tidskriftsredaktör och förläggare. Hur många namn förlaget hade genom åren återstår för forskningen att utreda.

1985 kom ett fylligt urval under titeln Pojkdockans dikter som nu ges ut igen på Luleförlaget Black Island Books. Det nya förordet av Peo Rask är millimetern skarpare än det gamla övergivna efterordet av Olle Thörnvall. Men det är ju poesin som ska tala. Fylkesons utgångspunkt är en folkhemsunge som lyssnar till David Bowie och Marc Bolan (båda översatte han, frejdigt och fel). Han vrider till ett dandyideal för 70-talet av rockens taggtråd.

Han berättar gärna i en poetisk thrillerform. Utspelet är ömsom starkt och svettigt, ömsom androgynt och bräckligt som ett modellplan i balsaträ.

Bruno K Öijer var en större och mer konsekvent anarkist, men de hade – och har – mycket gemensamt.

Om ryktet går att Eric Fylkeson ska läsa offentligt bör man lystra.

Bättre scenpoet finns inte. Smårappande slammare kan slänga sig i väggen.

Magnus Ringgren