ÅSIKT

Ett folk av gentlemän

I Japan är gruppens välbefinnande alltid överordnat individens

En hemlös man visar sitt egenhändigt byggda, prydliga skjul i Tokyo.
Foto: Foto: PRIVAT
En hemlös man visar sitt egenhändigt byggda, prydliga skjul i Tokyo.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I sviterna av jordbävningen, med utraderade städer och tusentals döda, förundras världen över hur den japanska befolkningen kan behålla sitt lugn. Varken plundring eller kalabalik har utbrutit. Som om den typen av beteende skulle vara någon sorts normaltillstånd för oss människor. Japaner köar i god ordning till soppköken, tränger sig inte före och tar bara en portion.

Jag tror inte att någon av oss som bott i Japan är det minsta förvånad. Oavsett om det handlar om att

krascha sitt flygplan in i ett amerikanskt stridsfartyg eller hur man mest effektivt köar på en tågperrong, är gruppens välbefinnande alltid överordnat individens i en japansk hjärna. Japan handlar inte om Jag, Japan handlar om Vi.

När folk frågar mig vad jag gillar mest med Japan svarar jag alltid att det påminner om min barndoms Sverige. När jag växte upp, på 80-talet, handlade Sverige nämligen också om Vi. Vi var ett lag och Vi var världens bästa land. Men sedan hände något. Vi och Vårt blev successivt till Jag och Mitt, och vi gick miste om just det där som gjorde oss vackra.

Längs min gamla joggingrunda runt Sumidafloden i Tokyo bor ett hundratal äldre män i egentillverkade skjul, med presenningar som tak. De är hemlösa, frusna och hungriga. Men de är aldrig något annat än japanska gentlemän. De pyntar sina hem med Hello Kitty, precis som alla andra japaner. De sopar och städar och ser till att ha det rent och fint runt sina skjul.

Sumidaflodens gentlemän har inte mycket av något och ännu mindre att se fram emot. Men de har sin värdighet. Jag får en tår i ögat varje gång jag tänker på en av de äldre farbröderna där på kajen. Han bodde i en kartong men såg ändå till att hålla sig med ett par extra tofflor – för gäster. För mig är det den japanska mentaliteten i ett nötskal.

Jag hoppas att vi i Sverige någon gång kan hitta tillbaka till det där som vi en gång visste. Det som herrarna i rucklen längst Sumidafloden aldrig glömt. Att självrespekt, för individer och samhället i stort, handlar om Vi och inte Jag.

Jag hoppas att vi kan bli lite mer som Sumidaflodens gentlemän.

Rikard Berglin