Spritt naket

En tur i nästan vilket museum som helst i Europa innebär stora mängder bar hud. Mest kvinnohud, vilket delvis kan förklaras med att måleri traditionellt varit en verksamhet av och för män – manliga konstnärer, manliga betraktare, manlig lust. Men också för att en stor del av den klassiska ikonografin, myterna och de sedelärande berättelserna, byggt på kvinnlig dygd och hotad dito. Om man inte ställer om sin blick, kan all denna målade kvinnohud upplevas som helt bedövande, snuskgubbeartad, banal. Men den är långt i från bara en spegel av en historisk tradition – inte ens nu avbildas män särskilt ofta som bärare av lust, än mindre last.
 

Den heterosexuella manliga lusten är så att säga inbyggd i en förväntad betraktarroll. När Nationalmuseum nu tematiserar sina samlingar och – med hjälp av en del inlån – visar utställningen Last & Lust, om erotik och sexualitet i konsten, är det också med denne manlige betraktare i centrum. Verk från förmodern tid, det vill säga en hel del mytologiska och allegoriska motiv, samt från urbaniseringens tidevarv möter en del ”kontrapunkter” i form av samtida verk.

Utställningen visar med andra ord en hel del klassisk skön konst. François Boucher, Peter Paul Rubens, Jean-Honoré Fragonard, Jacob Jordaens – samtliga fantastiska hullmålare, men det är knappast deras mest framstående verk som finns i Nationalmuseums ägo. Intressantare är de till viss grad oväntade sätten att kontextualisera och sätta i perspektiv. Det sker dels som sagt genom samtidskonsten, dels genom en historieskrivning som betonar samhällsutvecklingens betydelse för moralen. 1800-talets urbanism och ökade anonymitet gav nya möjligheter att välja en väg bortom den tidigare så dominerande dygden, samtidigt som mäns och kvinnors sexmoral separerades än mer. På Nationalmuseum har man valt att visa lite spritt måleri från det sena 1800-talet: från gatan, från prostitutionen. Sammanhanget får besökaren läsa sig till.
 

Det hela skevar med andra ord. Vill man vara positiv kan man säga att Nationalmuseum åtminstone spänner bågen, vill man sura är slutsatsen att de tar vad de har och blandar desperat. Vad säger till exempel Edouard Manets Parisiskan om lust och last? Målningen är ett porträtt av en skådespelerska, ett yrke som på Manets tid förknippades med nöjen, frihet, fri moral. Det är begripligt att Nationalmuseum vill berätta sin konsthistoria med en sådan bild, men oklart varför dåtidens projektioner – någon annan måste stå för synden – visas så motståndslöst och bekräftande. Urvalet samtidskonst går inte heller riktigt på tvärs mot den äldre konsten. Den kommenterar, problematiserar, men bygger i princip på liknande bildarbete.

En hel sal behandlar de så kallade klandestina, dolda, bilderna. Miniatyrer på snusdosor, teckningar i privata brev, Martin van Meytens Knäböjande nunna. Kort sagt den del av utställningen som är mer öppet pornografisk, eftersom den består av bilder som varit avsedda för väldigt få betraktare. Här blir det hela trots allt roligare, framför allt för att det händer något med dessa små skabrösa, privata bilder när många betraktar dem samtidigt.
 

Betraktarpositionen är kanske det mest intressanta i denna utställning trots allt. När all den bara huden skulle visas för den konstintresserade allmänhet som fick tillgång till offentliga museer i början och mitten av 1800-talet, var det ett problem minst lika stort som det som nu synliggörs i internetsammanhang. Då pryddes skulpturer av nakna män med skyddande fikonlöv. Då tålde inte det kollektiva betraktandet att kvinnor såg nakna män. Nu försöker Apple och Facebook dressera en användarskara som är global och heterogen och, tydligen, lika oförmögen att förstå sitt eget bästa. Den nakna huden verkar bara bli farligare och farligare.