ÅSIKT

Långsamt i långklänning

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Månen är alltför flyktig att svära sin kärlek vid, hävdar Pekkaris Julia uppjagat där hon tretton år på det fjortonde småstudsar runt, vimmelkantig av sitt livs första förälskelse. Jag tänker att vill man ha något mer stabilt att svära vid kunde man till exempel välja David Farleys gråpatinerade klumpekloss till scenografi. Ett målat berg av rejäla lådor, med facklor, en och annan trappa i samt några masker upplimmade på utsidan. Ensam utgör den såväl Verona som gravkor, slottssal och kyrka. En egendomligt orörlig och anspråkslöst konventionell tingest som med sina rejäla funkisbalkong och sin brist på utstrålning ganska väl sammanfattar John Cairds milt sömniga återgivande av William Shakespeares överjordiskt vackra historia om Romeo och Julia. Jag provar att blunda en minut och lyssna på blankversen och inser att sällan bidrar scenografi så lite till en uppsättning, att orden lika väl går att lyssna till som vore de radio. Men, det ska sägas, flera av skådespelarna vinner dock på att publiken tittar ibland.

Pekkari har lyckats göra de passionerade metaforfloderna till en riktig flickas röst. I hennes Julia skvitter det i armarna och rycker i benen av fysisk upphetsning över allt spännande som händer. I sorg och kärlek låter hon just så lätt beskäftigt prillig av sin egen skenande fantasi och överhettade känslor som en riktigt livshungrig tonåring kan låta. Inget deklamerande utan levande bearbetad text rinner genom henne och gör Julia till hennes tös.

Även Kicki Bramberg som amman är en ordentligt landad biroll, en skrockande och inte väldigt skärpt mjölkko, medan Svenssons unge Romeo är en rar och slängig grabb som lever och verkar nog så kär.

Men annars, och för övrigt, alla de andra siluetterna? Att allt är mycket konservativt går ju för sig, men att uppsättningen både är långsam och behöver pauser är värre. Och hur blev det så att Caird verkar strunta i att alls låta Verona-borna få reagera på varandra?

Det blir faktiskt gåtfullt att se hur Dramatens stora scen i långa stunder fylls av biroller som vandrar omkring i långklänning, ser blankt på varandras pipkragar och ibland slåss med skramlande värjor från rekvisitaförrådet.

Kanske, kanske har Caird en idé om att låta de två ungdomarna vara det enda naturliga i en omgivning som stelnat helt av maktdemonstrationer och våld.

Men det kan inte ha varit tanken att de två skulle spela ensamma i ett hav av tråkighet.

FAKTA

Teater

» Romeo och Julia

av Shakespeare

Övers: Göran O Eriksson

Regi: John Caird

Scenografi: David Farley

I rollerna: Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Magnus Ehrner, Peshang Rad, Zardasht Rad, m fl

Scen: Dramaten, Stora scenen

Speltid: 3 tim 15 min

Jenny Teleman