ÅSIKT

Dubbla budskap

Frans Josef Petersson om Moderna museets utställning av Jutta Koethers utlevande måleri

1 av 4
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att Moderna Museet gör en separatutställning med Jutta Koether känns ganska oväntat, då hon tillhör ett förhållandevis smalt skikt i samtidskonsten som inte varit i blickfånget på Skeppsholmen under senare år. Samtidigt skulle hennes utställning kunna sorteras under en pågående inventering av den estetik som sedan 80-talet sammanfattats under begreppet postmodernism. Den parallellt pågående utställningen med Eva Löfdahl, med tillhörande seminarieprogram, antyder en sådan ambition från museets sida.

Som Löfdahl har Koether sina rötter i 80-talet, med dess nyvaknade intresse för ett traditionellt och utlevande måleri. Men till skillnad från Löfdahl är Koethers arbete lätt att avkoda utifrån en rad kritiska grepp – appropriation, performativitet, anti-estetik – som får betraktas som del av arvet efter postmodernismen. Vilket samtidigt innebär att hon måste inrätta ett avstånd till det måleri som hon har valt att hålla fast vid: varje antydan om en omedelbart, icke-språkligt, förmedlad bildvärld måste relativiseras och motverkas i allt från val av motiv och penseldrag till hur verkens installeras och relateras till olika diskursiva inslag.

Vad som inte framgår är varför Koether ändå framhärdar med sin problematiska ”expressionism”. Det svar som ligger närmast till hands är att hon har en ambition att underminera och återuppfinna den måleriska traditionen, ge den en ny politik. Ett annat svar är att det i grunden handlar om ett egensinne: Koether målar för att hon känner för det, oavsett vad samvetet bjuder.

Denna dubbelhet ges en oförtäckt iscensättning i New York Fenster, en installation där två typer av målningar – svarta abstraktioner uppklädda i plast, nitar och kedjor respektive porträtt av kvinnliga artister i röda, vibrerande, toner – har placerats på båda sidor av ett antal glasväggar som står vinkelrätt mot rummets ytterväggar. Besökaren får tillgång till dukarnas bak- och framsidor, samtidigt som effekten blir två, eller flera, utställningar beroende på var man befinner sig i rummet: ljus mot mörker, figurativt mot abstrakt, tanke mot känsla.

Installationen är onekligen elegant, och visst kunde det hävdas att Koether här leker med och reflekterar över konsten som en olöslig dualitet. Det uteblivna ställningstagandet skulle då handla om att inrätta ett avstånd till varje normerande krav att konsten ska representera en förskönad bild av en tillvaro uppbyggd av mer eller mindre dolda motsättningar. Men att konstnärskapet är i konflikt med sig själv skulle också kunna vara ett tecken på att någonting i dess grundläggande modell faktiskt är fel tänkt. Finns det inte rent av ett mått av cynism i Koethers sätt att spela ut estetiska och politiska figurer mot varandra?

Det är svårt att tänka sig en mer träffande bild av ett politiskt vakuum än det öde torg som breder ut sig i Löfdahls utställning i Modernas stora sal. Tomheten hos Koether en trappa ner är av ett annat slag. Medan Löfdahl i en storslagen gest visar upp den samhällsutveckling som hennes konstnärskap så väl exemplifierar, gör Koether allt för att dölja sin förankring i en verklighet utanför det egna subjektet.

Om Koethers rätt självupptagna alternativ är svårt att se som något annat än en återvändsgränd, är den löfdahlska tomheten svårare att få grepp om. Kanske rymmer den trots allt något som är värt att uppehålla sig vid och bygga vidare på i dag? I så fall borde den postmodernism som en gång möjliggjorde dessa konstnärer också få förnyad aktualitet i den kritiska debatten.

Kanske är det möjligt. Finns det en allvarlig mening på Moderna att utveckla en sådan diskussion, kan det bli en intressant tid på Skeppsholmen framöver.

FAKTA

KONST

» The Thirst

Jutta Koether

Moderna Museet, Stockholm

Till och med 24 april

Frans Josef Petersson