ÅSIKT

Sheen fyller vårt behov av tragedi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Charlie Sheen har muckat med fel gäng.
Foto: AP
Charlie Sheen har muckat med fel gäng.

Jag tror inte alls att populariteten för Två och en halv män beror på att Charlie Sheen uppfyller halva mänsklighetens innersta fantasier: den rika slackern som partajar och känslolöst knullar brudar utan att ta ansvar. Serien har tittare – av båda könen – av det enkla skälet att den är den mest välspelade sit com som nånsin gjorts. Inte minst Angus T. Jones som den lätt korkade skilsmässoungen Jake briljerar i komik.

Karaktärerna satt från början, även om den första säsongen visar en ömsinthet som raskt gick förlorad. Charlie älskade verkligen sin brorson Jake, men snart fann man ett tema som är extremt mycket roligare, råare och originellare än det att man är dum mot kvinnor: man får vara dum mot barn.

Charlie Sheen som är så naturlig framför kameran, att man inte fattar att han faktiskt agerar. Just därför vill man gärna tro, att det som nu privat händer honom också är ett spel, och inte ett mänskligt sönderfall.

I morgon kväll visar Kanal 5 dokumentären Bad Boy, som sammanfattar Charlie Sheens 45-åriga liv från Wallstreet och Top Gun – han är bra där också – till hustrumisshandel, överdoser och det delirium som nu blivit radioshow. Vi får inga intervjuer, men bilderna avslöjar desto mer. Den snutfagre har förvandlats till ett vrak. Händerna har ticks, halsen ser ut att tillhöra en 80-åring, och den välsmorda käften har börjat jiddra.

I en prisad artikel i Newsweek menar Bret Easton Ellis att Charlie Sheen är ett exempel på en ”I-don’t-give-a-shit-Empire-Celebrity”. Han placerar Sheen bland fuck you-makare som Muhammed Ali, Bob Dylan och Norman Mailer. Liknelsen är halsbrytande. De gjorde ju uppror mot nåt mycket mer än den offentlighet som både ville förakta och slå mynt av dem. Vår fascination för Charlie Sheen bygger inte på att han gör vad han vill och skiter i konsekvenserna. Han fyller vårt mänskliga behov av tragedier. Om vi förr led med fiktiva gestalter som Odyssues och unge herr Werther, följer vi nu Charlie Sheen i realtid. På ett par månader tappar han totalt kontrollen inför våra  ögon – Tack gode gud att det inte är j

ag! – samtidigt som underhållningsindustrin intecknar hans död med samma dollargrin som den en gång mötte Marilyn Monroe.