ÅSIKT

Sluta blunda

Dan Jönsson: Morgontidningarnas Afghanistan-bevakning är oseriös.

Demonstranter ropar slagord mot USA i Jalalabad i söndags. Rapporteringen i svenska media från Afghanistan är ytlig och fördomsfull, skriver Dan Jönsson.
Foto: AP
Demonstranter ropar slagord mot USA i Jalalabad i söndags. Rapporteringen i svenska media från Afghanistan är ytlig och fördomsfull, skriver Dan Jönsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Våren 1986 hade den brittiske journalisten Jonathan Steele just kommit hem från en rundresa i krigets Afghanistan. I tidningen The Guardian rapporterade han om sina intryck från ett land där mycket hänt sedan han var där några år tidigare. Den kommunistiska regeringen tycktes ha stärkt sitt grepp, skrev han; jordreformer och utbildningssatsningar såg ut att sakta men säkert vinna befolkningens stöd. Och i New Delhi pågick förhandlingar, med sikte på ett sovjetiskt tillbakadragande om några år. En vändning verkade på väg.

Så blev det inte, som bekant. Tjugofem år senare rapporterar Jonathan Steele fortfarande från Afghanistan i The Guardian. Det USA-ledda kriget har nu varat längre än det sovjetiska på åttiotalet, och den nu betydligt mer luttrade Steele återkommer ofta till de dystra parallellerna. I själva verket, anser han, är Nato i dag värre ute än Sovjet någonsin var. De afghanska kommunisterna höll ändå stånd i tre år efter den sovjetiska reträtten, och besegrades först när Boris Jeltsin ströp oljeleveranserna. Att Hamid Karzais regering skulle överleva så länge på egen hand är, anser Steele, mycket osannolikt.

I ljuset av helgens våldsamma upplopp i Afghanistan, där demonstranter gick till angrepp mot FN-posteringar i bland annat svenskfästet Mazar-i-Sharif, skulle jag önska att det fanns någon med Steeles erfarenhet också i svensk press. Natos krig är sedan flera år tillbaka även Sveriges, men från svensk sida motsvaras den militära närvaron sällan av någon journalistisk. Visst skickar även svenska tidningar då och då journalister till Afghanistan, men kontinuiteten och självständigheten saknas, vilket gör bevakningen ytlig och fördomsfull. I måndagens Dagens Nyheter rapporterar således tidningens korrespondent från okänd ort, och utan källhänvisningar, att ”terrorister” ska ha gömt sig bland de civila i Mazar; i Svenska Dagbladet sköts rapporteringen enligt samma logik av TT:s man i Washington.

Detta är inte seriöst. Att bevakningen av krigets Afghanistan i så hög grad vilar på obekräftade rykten och officiella källor får konsekvenser för analysen. Ledarsidorna citerar ståndaktigt FN-sändebudet Staffan de Misturas uttalande om att de dödade FN-anställda inte får användas som argument mot insatsen i sig. Jag håller med. Det finns ett bättre argument: de dödade afghanerna.

Det är nämligen dem det handlar om till slut. Att som nu sker göra upploppen till en fråga om ”extremism” och ”terrorism” förklarar inte det som sker. Det förklarar inte varför man just i Afghanistan uppfattar koranbränningen i Florida som ett så starkt angrepp på den egna befolkningen. Det förklarar heller inte att det också i en så på ytan ”säker” stad som Mazar-i-Sharif finns en tillräcklig, uppdämd vrede mot den utländska insatsen för att attacker som de här ska bli möjliga.

Det kan bara förklaras av det våld och de övergrepp som många afghaner uppenbarligen anser sig utsatta för av det så kallade internationella samfundet. I söndagens The Guardian (som då heter The Observer) beskriver en annan av tidningens korrespondenter på plats, Jon Boone, de hopplösa framtidsutsikterna för FN-insatsen i ett land där bristande förankring hos både folk och regering gör den alltmer sårbar. Boone slutar med att citera en hjälparbetare, Una Moore, som på sin blogg utnämner händelsen i Mazar-i-Sharif till slutet på den internationella insatsen:

”Om vi inte vill att våra vakter ska skjuta på obeväpnade demonstranter från och med nu”, skriver hon, ”är det dags för oss att lämna Afghanistan.”

Det är säkert inte alla överens om. Men det minsta man kan säga är att det är dags att sluta blunda.

Dan Jönsson