ÅSIKT

Tillbaka till objekten

Fredrik Svensk ser Marcel Duchamp samsas med tidiga modernister i Malmö

1 av 2 | Foto: © SUCCESSION MARCEL DUCHAMP
Marcel Duchamp, ”Cykelhjulet på pallen”, 1913.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Marcel Duchamp och Den tidiga modernismen är två utställningar på Moderna museets övervåning i Malmö. Arkitektoniskt skiljs utställningarna av trapphuset. Fjorton Duchampverk i ett rum och tre rum med ”den tidiga modernismen”. Vi har alltså att göra med historiska utställningar med verk från Modernas samling, periodiserade 1900–1920.

1915 framhöll den tyska teoretikern Carl Einstein att vi måste sluta behandla konstverk från det förflutna i våra museer som om de förkroppsligade något odödligt som man bara kunde visa upp på ett, låt oss säga, musealt sätt. Einstein poängterade i stället mobilitet, som en samlings största styrka, om vi vill lära oss något nytt av historiska objekt. Hans ideal var att ett museum skulle vara ett slags ”levande skola” där ingen komposition eller kategorisering av samlingen är självklarare än någon annan.

I Malmö har curatorn Magnus Jensner i stället för att följa Einsteins linje, valt att maximera ett slags presentationsform för både Duchamp och ”de tidiga modernisterna” som brukar kallas just museal. Kanske i syfte att verkligen markera att vi lämnat denna konst bakom oss? Detta är presenterat i ett så snävt historiskt sammanhang att även de mest inkrökta konsthistorikerna kommer att ta av sig koftan.

Personligen svettas jag inte det minsta. Att flytta upp dessa konstverk från arkivet, och presentera dem på detta vis, hade kunnat avfärdas som ett klassiskt exempel på neokonservativt publikförakt, som dessutom gör publiken dummare efter utställningen än före. Nu tycker jag att det är utmanande med denna typ av kronologiska framställningar, hur reduktiva de än må vara, kanske just för att möjligheterna att göra något helt annorlunda blivit så uppenbara. Och kanske för att kravet på att levandegöra historien i dag är dogm.

Först kan man alltså studera Duchamps verk genom Ulf Lindes repliker framställda mellan 1960- och 1990-talet. Här finns bland annat Fontän, Bruden avklädd av sina ungkarlar t.o.m. (Det stora glaset), Cykelhjulet på pallen och Standardstoppar. Alla prydligt installerade sida vid sida, utan krusiduller – renare än de troligen någonsin var när de presenterades i USA efter Duchamps flytt 1915.

Här finns ingen ambition att aktualisera Duchamp på ett nytt sätt eller i relation till dagens konst, som exempelvis skedde i USA på 60-talet eller som Ulf Linde gjorde på svenska under samma tid. I stället ställs man inför en utställning som inte låtsas om att den är curaterad, vilket i dag faktiskt känns lite befriande. Men bara lite.

För samtidigt hade det varit spännande om man faktiskt lyft fram Ulf Linde som konstmedium i presentationen, hans relation till Duchamp tillhör ju trots allt en specifik svensk konsthistoria. Det hade satt ett annat ljus på hur hierarkin mellan svenska konstnärer och internationella ikoner utraderas i ”modernistutställningen”, med expressionistiskt och kubistiskt måleri från samma tid av såväl Picasso som Hjertén, Dardel, Laurens, Delaunay etc.
 

Man får anta att man här vill skilja på den tidiga modernismens brott med olika måleriska konventioner och kontrastera det mot Duchamp, som utvecklade nya sätt att göra konst på, bortom det mediumspecifika.

Schablonuppfattningar om Duchamps metoder och konstnärsroll är sedan länge institutionaliserade i både populärkultur och samtidskonst.

Därför kan Jensners normativt museala exposé förstås som en uppmaning: åter till objekten. Genom denna kliniska framställning uppstår en intressant spänning mellan låt säga Marockanskt Landskap av Matisse; Afrikanskt landskap av Ivan Aguéli och exempelvis Duchamps Standardstoppar. Att ett pågående första världskrig och ett Europa på toppen av sin koloniala makt är en av många möjliga historiska fonder får besökaren själv bidra med.
 

På en nivå kan man reducera spänningen mellan utställningarna till att Duchamp sysslar med konstbegreppet och vad som händer när man förflyttar något till konstens sammanhang, medan de andra intresserar sig för människans perception och människans förmåga att utveckla den genom bildskapande.

Men en sådan analys missar inte bara att koppla upp de enskilda konstnärernas praktiker på några som helst ideologiska projekt, utan också det faktum att det är mycket som förenar. Inte minst intresset för slumpen.

Men vad som kanske är mest slående är att utställningarna bekräftar den märkliga skillnad som fortfarande dominerar konstintresset i Sverige.

Färg och form å ena sidan och konceptkonst å den andra. Det är en sorglig uppdelning som jag härmed vill dödförklara.

FAKTA

2 x Konst

» Marcel Duchamp

Till och med 11 september

» Den tidiga modernismen: 1900-1920 ur Moderna Museets samling

Till och med 8 april 2012

Moderna Museet Malmö

Fredrik Svensk