ÅSIKT

Barndomen som fängelse

Petter Lindgren om en bilderbok som han inte vågar visa för sina barn

1 av 3 | Foto: Illustration: DORTE KARREBÆCK
I ”Lägret” rakas alla barn av vuxna i clownkläder.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I en märklig och fascinerande text skriver den belgiska författaren Maurice Maeterlinck (1862–1949) om ”den brådmogna dödens vakna barn”, eller ”de underkunniga” som han kallar dem. Det är barn som halvt omedvetet tycks bära på en kunskap om att de kommer att ryckas bort innan barndomen är över, en kunskap som styr deras handlingar och umgänge, och som ohjälpligt utstrålar från dem. ”Ännu en gång har döden förrått dem, och de se med sorg, att vi sett allt och att det finns röster, som icke kunna tystas”, skriver Maeterlinck, i essän som återfinns i De ringes rikedomar från 1896, här i Sten Granlunds översättning från 1911 (Nordiska förlaget).

Dessa underkunniga har nyligen fått ett slags halvkusiner, i ”de genomskinliga” eller ”skelettskuggorna”, en klunga dödsmärkta barn som strövar genom det läger dit barnen John, Elvira Hamid med flera bussas av okänd anledning, i danska Oscar K:s och Dorte Karrebæcks bilderbok Lägret (Daidalos, översättning Marie Norin). Att det inte är något vanligt sommarkollo blir läsaren omedelbart varse. ”Kärleken besegrar alla” står det över ingången, som en absurd anspelning på Auschwitz ”Arbeit macht frei”. Barnen rakas, deras namn byts ut mot byråkratiska beteckningar, som ”Tre-elva” och ”Tre-fjorton”, och de sätts i arbete av clownklädda plitar, ”de vuxna”, som talar ett språk som skulle kunna vara uppfunnet av Håkan Nesser: ”Nit möglich!”, ”Wstawac!”. Ett av barnen, Tre-elva, står inte ut och slänger sig mot lägrets omgärdande elstängsel, andra försvinner spårlöst eller tynar bort, som Anton, eller Tre-tretton. ”En morgon på väg till hästarna faller han ut ur ledet och går med de genomskinliga.”

”Barndomen drabbar alla”, står det på bokens försättsblad, med tre punkter efter. Berättelsen är en allegori förstår vi, en allegori över barndomens tuktan, eller över skolan: mot slutet väntar någon sorts examen där den nu påtagligt reducerade och stukade skaran släpps fri och stapplar ut i vuxenhetens bländande ljus.

Nog är Oskar K:s text tillräckligt vag för att det ska fungera, för att bildens båda led ska kunna dela rekvisitaförråd. Det är ju fullt möjligt att tänka sig barndomen som ett socialt fängelse, eller att föreställa sig föräldrakärleken som ett bullerbyskt blomstrande Gulag. Den som har läst Foucault känner sig rentav lite hemtam i sammanhanget.

Problemet är bara att allegorin nöts ner av illustrationerna. Inte för att Karrebæcks akvareller är dåliga, tvärtom, men de uppehåller sig entydigt vid lägermotivet och gör därför taggtåden och barackerna lika tillstädes i berättelsen som Paddeborg i Det susar i säven. Att se Tre-elva hänga livlös där på elstängslet raderar effektivt det texten skapat av produktiv läsarambivalens, och Lägret blir i stället ett påstående som i smaklöshet möjligen tävlar med Maeterlincks sentimentala exploatering av tuberkulösa barn.

Barndomen. Är. Ett koncentrationsläger. Punkt.

Jag tycker inte om det, jag håller inte med, det är för enkelt. Samtidigt välkomnar jag boken, just för att den vållat mig sådan tankemöda huruvida jag ska visa den för mina barn, sju och nio år gamla, eller inte. Eller om jag kanske ska vänta några år? Eller bara låta boken ”försvinna” ur hushållet?

Jag kan inte påminna mig att jag ställts inför ett liknande val förut, när det gäller en barn- eller ungdomsbok. Tidigare har jag ju utan att blinka rådbråkat sönerna med andra hemska och våldsamma berättelser om barndomens utsatthet, allt från Sagan om den lilla flickan med svavelstickorna till Kerstin Thorvalls dystopiska magsopar från 70-talet.

Nu är förstås Lägret en bilderbok utan åldersbestämd målgrupp, något som lär vålla problem också på biblioteken. Ska den stå bredvid Alfons Åberg och de andra böckerna för de yngsta, eller bland ungdomsböckerna? Gissningsvis kan den fungera för barn i övre mellanstadieåldern, en grupp som dock slentrianmässigt brukar anses för gammal för att tillhöra bilderböckernas läsekrets.

Lägret är inte ensam om problematiken. Också Oscar K:s och Karrebæcks förra bok Idiot! (Daidalos), om något så kontroversiellt som en mor som barmhärtighetsmördar sin förståndshandikappade son, vållade förfäran och huvudbry när den kom ut på svenska 2010. I Norge har Gro Dahle och Svein Nyhus väckt en liknande uppmärksamhet med sina poetiska och konstnärligt avancerade bilderböcker om svåra ämnen som familjevåld och självutplånande barn.

I Sverige har det hittills gått trögt för de båda grannländernas utmanande och avantgardistiska bilderböcker, de större inhemska barnboksförlagen har helt inte velat ge ut dem.

Årets val  av Alma-pristagare inger dock förhoppningar. Australiska Shaun Tan är ett ypperligt exempel på den här nya sortens bilderbokskonstnärer som tänjer på genrens ramar och utmanar föreställningen att en bilderbok enbart riktar sig till barn mellan tre och sex år.

Petter Lindgren