ÅSIKT

Sarkozys bomber skadar revolten

Mattias Gardell om västvärldens tre verkliga motiv för flygattackerna

HJÄLPEN SOM STJÄLPER Frankrikes president Nicolas Sarkozy inspekterar beväpningen på ett Rafale-stridsflygplan.
Foto: Foto: SCANPIX
HJÄLPEN SOM STJÄLPER Frankrikes president Nicolas Sarkozy inspekterar beväpningen på ett Rafale-stridsflygplan.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En libysk rebell på väg mot fronten.
En libysk rebell på väg mot fronten.

I Aftonbladet (6 april) belyste jag de affärsintressen som låg bakom att Sverige igen gått i krig under Nato-flagg. Denna gång genom att sända Jas 39 Gripen att bevaka det libyska luftrummet.

Insatsen var knappast militärt motiverad. Nato klarar sig utan svenskt stöd och när beslutet togs den 1 april fanns inget libyskt flygvapen eller luftvärn kvar. Det slag som skulle utkämpas var kommersiellt: Jas visas upp i det tomma luftrummet för att hävda sig mot konkurrenterna F-16 Fighting Falcon, Boeing F-18 Hornet, Eurofighter Typhoon och Dassault Rafale som Indien och Brasilien just nu väljer mellan.

Jag noterade också de dubbla måttstockar som gör vissa civila värda att skydda men inte andra och som fått Sverige att liera sig med Förenade arabemiraten och Saudiarabien som kväst demokratirevolter både på hemmaplan och i Bahrain.

Artikeln föranledde Andreas Malm att ”svara” i Aftonbladet (12 april) genom att tala om andra ting. Malm och jag är överens på ett par punkter, men skiljer oss väsentligt på andra.

För de rebeller som befann sig i Benghazi kom alliansens attack den 19 mars i sista stund. Gaddafis trupper närmade sig och diktatorn hade aviserat att inte skona stadens ”kackerlackor” och ”råttor”. I likhet med Malm gläds jag också åt den arabiska demokratirevolt som utmanat regionens diktaturer. Till skillnad från Malm tror jag emellertid inte att den arabiska revolutionen kan ledas av Sarkozy eller räddas av västvärlden och den arabiska halvöns diktaturer. Ett folks frigörelse måste vara dess eget verk.

Malm anser att avsikterna bakom Natos intervention är ovidkommande: ”Det intressanta är om insatsen gynnar eller missgynnar den demokratiska revolutionen”. Jag tror att frågorna sammanhänger. Det är ingen moralfilosofisk position utan grundas i historisk erfarenhet. Vi har sett påstådda försök att bomba fram demokrati förut. Inte heller är det första gången Frankrike och Storbritannien befunnit sig i Nordafrika som ”befriare”. För mig är det inte givet att logiken ”fiendens fiende är min vän” leder rätt.

Frågar vi oss varför västvärlden vände sig mot Gaddafi som under senare år varit en så viktig allierad får vi en bättre grund än högtravande fraser att utgå ifrån i diskussionen om interventionen kan tänkas gynna eller missgynna den arabiska revolutionen. Tre samverkande motiv kan skönjas: olja, gränsbevakning och regional kontroll:

Libyen har Afrikas största kommersiellt exploaterbara reserver av olja och naturgas. Detta fick italienska ENI och brittiska BP att under tidigt 2000-tal lobba för att sanktionerna mot Libyen skulle hävas. År 2003 sjösatte EU en ny flyktingpolitik i vilken Libyen fick en strategisk roll. EU skulle a) bygga flyktingläger utanför EU, b) använda gränsstater som buffertzoner och c) intervenera militärt i kriser som kunde medföra nya flyktingströmmar till EU-land.

■ ■ I fjol erhöll Libyen 60 miljoner euro för att jaga flyktingar åt EU, varför Ewa Björling reste dit med svenska företag för att sälja övervakningsteknologi. Då satt redan 60 000 flyktingar i 15 libyska läger. Fångar vittnade om tortyr, våldtäkt och svältkost. Årligen dog ett par tusen flyktingar i Medelhavet och den libyska öknen. Då var det inte tal om att ”skydda civila”. Gaddafi omvärderades först när hans förmåga att leverera olja till rimliga priser och agera EU:s gränsvakt vacklade.

■ ■ ■ Men kanske är det tredje motivet det viktigaste: De arabiska demokratirevolterna mot väststödda diktaturer medför risken att Väst tappar kontroll över regionen. I Tunisien och Egypten blev Frankrike, Storbritannien och USA överspelade. Genom att ingripa i Libyen återställs ordningen: arabvärlden klarar sig inte utan Väst och det är Väst som leder araber till Frihet.
 

Jag har full förståelse för de libyska rebellernas önskan att bli kvitt Gaddafi. Att bjuda in Nato kan dock visa sig vara ett tveeggat svärd. Jag är inte lika säker som Andreas Malm på att det främjar ”revolutionär demokrati” och ”maximalt folkstyre”. För interventionen finns inget slutdatum. Först måste det skapas en regim som – för att låna Bildts formulering – förmår garantera stabilitet och en rimlig utveckling.

Att det kan ta sin tid kan Afghanistans och Iraks befolkning vittna om.

Mattias Gardell