Du förtrollar mig

Denne svenske poet står mig nära. Har vi spelat Schubert fyrhändigt tillsammans? Nej, det hade varit otänkbart, jag kan inte spela piano, men då och då lyckas jag lyssna på musik.

Har vi tillsammans gått in i ett romanskt kloster, tillsammans beundrat de romanska bågarna? Har ekot från gångna tider fångat oss i samma ögonblick, har vi tidigt på våren tillsammans sett blåsippemattorna breda ut sig oändligt. Svaret är enkelt: nej, vi har inte varit tillsammans i romanska kapell, inte vandrat över vårängar.
 

Jag är en av de många Tranströmer-läsarna, och jag är liksom de förtrogen med den känsla som nog kommer till var och en som läser dessa dikter: jag känner mycket väl detta tillstånd av sömnig koncentration, den skärpta, trötta vakenhet då det plötsligt händer något oväntat, storslaget. ”I springan mellan vakenhet och dröm / försöker ett stort brev tränga sig in förgäves”. (Nocturne ur Den halvfärdiga himlen). Ja, jag vet vad det handlar om. Vem av oss har inte försökt sprätta upp det här brevet – förgäves. Vi lyckas aldrig avläsa det hemliga budskapet, men ändå anar vi vad där finns, vad det kan stå i det oöppnade brevet. Och kanske skulle vi inte alls vilja läsa det i dess helhet. Vi föredrar att ana, att gissa, vi ser hellre det dimmigt halvfärdiga i gryningen och skymningen än middagsljusets pedantiska tydlighet ...

Kulturpoet, naturpoet? Nej, sådana torra uppslagsord hjälper oss inte alls att förstå fenomenet Tranströmers dikt. Det är nämligen så att både kulturen, med dess rikedomar i arkitektur, måleri, musik, och naturen, grön och om vintern vit, bara är ett självklart och oumbärligt andra hemland för poetens hjärta att vandra i. De är ett andra, livgivande hemland. Tranströmers poesi är en radar, hans dikt slinker som en svala igenom medeltida murar, snuddar med vingarna vid det röda teglet på gamla hus och ståkragarna på rekryternas uniformsjackor då de marscherar tillbaka efter morgonexercisen; somliga svär, andra sjunger.

I litteraturen, i poesin, verkar ibland inflytelser, förtrollningar, oväntade andliga släktskap kan uppstå – samstämmigheter, möten. Tomas Tranströmer har förtrollat mig med sin melodi, sina efterforskningar och upptäckter, sin nyckfulla svalflykt.
 

Då jag upptäckte Tranströmer för egen del – ganska sent, först under andra hälften av 80-talet – blev det som en chock för mig: här fann jag en kusin på andra sidan den stora dammen. Han bodde på andra sidan Östersjön, på den skandinaviska halvö som ligger och lurpassar på Mellaneuropa, likt räven på hönshusets tak. I sina dikter har han lämnat många spår av väta, likt en simmare som just dykt upp ur det grå havet, samma hav vars salta beröring jag kände första gången på stranden vid Gdansk redan som sjuåring. På kvällen, efter en tung dag, har han spelat Haydn-sonater. Han har älskat Vermeers bilder. Men han har också ömmat för de olycksdrabbade, för barnets blick. Han har rest mycket, och på olika platser i världen har han upptäckt goda och onda andar, och oräkneliga frågetecken. Jag började läsa honom i engelsk översättning.
 

Och i Amerika har jag mött många beundrare av honom, först senare hittade jag de polska översättningarna av Leonard Neuger, en man som Krakow tycks ha skickat till Stockholm enkom för att den komplexa syntaxen I Tranströmers långa dikter skulle kunna ta sig in i den krakowska Planty-parkens labyrint. Och så skedde: denne svenske poet är känd och beundrad I Polen.

Käre Tomas, mottag de hjärtligaste lyckönskningar på födelsedagen från Adam Zagajewski.