ÅSIKT

Klämmiga hälsningar från skrönornas mästare

I Hjalmar Bergmans brev är det ibland sju utropstecken på raken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hjalmar Bergman (1883–1931).
Foto: Foto: SCANPIX
Hjalmar Bergman (1883–1931).

SAKPROSA En brevsamling brukar vara den bästa biografin. Den nyutkomna andra volymen av Hjalmar Bergmans brev, Brev II (Albert Bonniers förlag), utgör dock ett undantag. Bergman, en mästare på att skriva svarta skrönor med stor personkännedom, valde som ung brevskrivare det klämkäcka tilltalet – ibland med sju utropstecken på raken – där han vinnlägger sig om att avslöja så lite som möjligt om sig själv.

Hälsningar till sina ”käraste små” föräldrar dominerar, med tack för julgåvor. Här finns också en diger bunt önskemål till Tor Bonnier om förskott på honorar. (Den stackars förläggaren måste ha fått tio tiggarbrev om dan. Är det någon korrespondens man vill ha samlad är det den över alla författare som desperat ber Tor Bonnier släcka törst och stilla hunger för böcker som knappt är påbörjade.)

Omvärlden lyser med sin frånvaro – Europa rustar sig för sitt första världskrig, men av detta märks knappt något. Kollegorna är också i marginalen, här finns mycket få upplysningar om hur han värderar den samtida litteraturen.

Det är bara i breven till Ellen Key som tonen och reflexionen blir en annan – men så hade hon ju en förunderlig förmåga att få unga män att öppna sig. Det föds för många människor, skriver han. Och staten har blivit en inrättning som föder alienation.

Hjalmar Bergman är fortfarande en yngling med tillförsikt, utan föraning om den själsnöd som eftervärlden förknippar med hans namn. Jag hoppas de kommande två brevvolymerna visar en människa som vågar tappa ansiktet.