ÅSIKT

Nu låter alla som Bush

Anders Johansson om bombattacker i demokratins namn

Ett franskt Rafale-plan dumpar bränsle efter slutfört uppdrag i Libyen.
Foto: Foto: ap
Ett franskt Rafale-plan dumpar bränsle efter slutfört uppdrag i Libyen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
George W Bush, ex-president.
Foto: Foto: AP
George W Bush, ex-president.

När det talas om ”massorna” kan man vara säker på att det handlar om en plats långt bort. Eller har någon under de senaste femtio åren beskrivit en demonstration i EU eller USA i de termerna? Massorna är de andra, som de där araberna i Libyen eller på Tahrirtorget som kan realisera den västerländska drömmen om en riktigt demokratisk revolution.

Det finns inget som är så degenererat som den etik som överlever i form av kollektiva idéer även efter det att anden inte längre bebor dem, hävdade Theodor Adorno i en föreläsning 1963. Jag läser det samma dag som Andreas Malm (Aftonbladet 12 april) för åtminstone andra gången högljutt och tvärsäkert argumenterar för bombningarna i Libyen. Hans inlägg förbryllar mig. Inte bara för att massmedia matat oss med snarlika inlägg under den senaste månaden – till och med Lars Ohly är ju för operationen, för att använda Malms ordval. Utan också för att krigsinsatsen ändå redan är en realitet.
 

Utöver ett förnumstigt moralfilosofiskt tankeexperiment hänger Malm, som alla andra krigsivrare, upp sin argumentation på Gaddafis brutalitet. Mot Natos ”operation” eller ”intervention” står Gaddafis ”slaktande”. Så behändigt – då råder det ju ingen tvekan om vilket dödande som är blodtörstigt och vilket som är kliniskt.

Men det är ordet demokrati som är mest intressant i argumentationen: ett par tre gånger talar Malm om ”den demokratiska revolutionen”. På något vis är det en tom sammanställning: räcker det inte med att kalla det uppror, revolution, resning? På vilket sätt är den demokratisk? För att Gaddafi var odemokratisk?

Men okej, låt oss syna föreställning

en i sig. Antingen är revolutionen demokratisk för att den kommer underifrån, för att det är en genuint folklig resning. Problemet är att Natos stöd i så fall förvandlar den till något annat. Eller också är det målet som är demokratiskt, det som ska komma efter bombandet. Men det tillståndet vet vi inget om – det senaste decenniets försök att bomba fram demokrati är ju, som Mattias Gardell indikerade i sin replik (Aftonbladet 14 april), inte särskilt hoppingivande. Hur demokrati ska definieras är naturligtvis en komplicerad fråga, men hur man än vänder sig är föreställningen om en Natostödd demokratisk revolution en självmotsägelse. Malm, Bildt, Reinfeldt, DN:s ledarsida, Obama och Sarkozy får gärna argumentera för bombandet, men de kan rimligen inte göra det i demokratins namn.
 

Att de ändå gör det och kommer undan med det är i sig ett bevis på att demokrati har blivit just den sortens idé utan innehåll som Adorno talade om. Hör inte Malm själv hur hans resonemang ekar av Bush Juniors agitation från 2003? Frihet! Demokrati! Talet om intervention är ett uttryck för samma degenererade etik.

”Humanitär intervention” brukar det närmare bestämt heta, ett uttryck som i slutändan kokar ner till rätten att invadera, som Jacques Rancière en gång konstaterade. I samma artikel liknade han de mänskliga rättigheterna vid gamla avlagda kläder – eftersom vi inte längre har någon användning för dem skickar vi dem till fattiga länder, till dem som inte har några rättigheter.

Frågan är om demokratin inte har börjat fungera på samma sätt. Borde vi inte förslagsvis tala om demokrati när allmännyttans bostäder reas ut? När polisens insatsstyrka hämtar terrorismvittnen i Göteborg? När järnvägen tillåts förfalla? När en enda chefslön skulle kunna bekosta en mindre skola? Nej, vi skickar kläderna till Libyen i stället. Med Jas-plan.

Anders Johansson