ÅSIKT

Vem älskar sevärdheter?

Po Tidholm läser en ganska hjärtlös liten bok

1 av 5
Utanför thailändska paviljongen i Utanede i Ragunda kommun.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Stig Claessons roman Vem älskar Yngve Frej? uppfinner de åldrade invånarna i en avlägsen by ett eget fornminne. Egentligen är det hela ett missförstånd. Skomakaren, som just lagt ned sin verkstad, pratar med sin syster om att sätta upp en skylt nere vid vägen så att folk hittar till byn. Det tycker hon är dumt, de får ju ändå gå där som fornminnen säger hon. Skomakaren tar henne på orden och skriver just ”Fornminne” på skylten.

Då kommer det turister. Boken utspelar sig nämligen under den tid då svenskar fortfarande turistade i sitt eget land. De åkte omkring i sina bilar, lediga och fria, och letade efter saker att titta på. Fornminnen och sevärdheter, oftast i brist på annat.
 

När turisterna plötsligt står där på gårdstunet måste skomakaren hitta på ett fornminne att visa dem och fabulerar snabbt ihop något om en gammal grav. Graven ifråga är egentligen bara en stenhög, resterna av den indelte knekten Yngve Frejs stuga. Men genast blir platsen märkvärdig i deras ögon, den får ett innehåll.

Sevärdheter, som dem Johan Tell så ambitiöst rest runt och fotograferat i hela landet, är ofta trista och patetiska i sin nakna strävan efter att koppla samman en stor man eller en viktig händelse med en specifik geografisk plats. Man vill låna historiens tyngd för att ge platsen betydelse. Besökaren ska bromsa in sin bil, svänga av, kliva ur och stanna upp inför monumentet i förundran inför den trakt som producerat detta mäktiga bidrag till mänskligheten. Det må vara en ovanligt lång trätrappa, en runsten, någon av alla de platser som utropar sig till Europas mittpunkt eller en avliden författares skrivarstuga – tanken är givetvis att bygden ska vinna något på den presumtiva uppmärksamheten.
 

Trista sevärdheter är en ganska elak liten bok. Johan Tell, som i sin journalistgärning rest i hela världen, har ganska liten sympati för det patetiska och provinsiella. I det korta förordet som föregår bilderna slår han fast att Sverige inte förtjänat sina världsarv utan att de är ett resultat av lobbyarbete gentemot Unesco. Han beskriver också en barndomsutflykt till Skånes största vattenfall, och hur den besvikelsen traumatiserade honom. I vuxen ålder drogs han med för att beskåda ”Sveriges lägsta punkt”. Där föddes idén till denna bok. Sedan följer 121 stycken bedrövliga svenska sevärdheter, fotograferade i ett nedslående naturligt ljus och kort beskrivna i en, inte sällan raljerande, bildtext.

Själva idén om sevärdheter härstammar från en tid då människor var platsbundna och hade en identitet knuten till sin hemort. När det, i slutet av 1800-talet, blev tekniskt och ekonomiskt möjligt att resa uppstod snart behovet av lättbegripliga och typiska besöksmål. Hållpunkter i det okända. En viktig aspekt av resandet var också att kunna förklara för dem där hemma vad man sett, och kanske visa dem en souvenir. Samma förhållningssätt råder i dag när det gäller turismen i fjärran länder. Alla åker till samma platser – synonyma med landet man besöker – och kommer hem och jämför sina erfarenheter.
 

Men få svenskar turistar längre i sitt eget land, och sevärdheterna har blivit meningslösa. Dagens turister söker upplevelser, shopping och lokalproducerad mat. Inga dammiga monument. Och dagens ängsliga kommuner har föga intresse för historia eller topografiska egenheter, de vill ha volymhandelsområden och spektakulära hotellbyggen. Johan Tells bok framstår därför som lite hjärtlös. De exempel han rest runt och fotograferat är med få undantag amatörmässiga och löjliga; plaketter och skyltar som pekar ut företeelser få människor under 80 år ens kommer ihåg. Det är sevärdheter som ofta skapats av byalag, föreningar eller lokala företagarorganisationer med den ytterst naiva – men knappast ondsinta – ambitionen att locka folk till sin lilla del av världen.

Jo, jag förstår att jag tar den här boken på lite för stort allvar. Men jag tyckte inte om bokförlaget Max Ströms tidigare samlingar av Trista vykort heller. Helt enkelt för att böckerna sparkar på en landsbygd som redan ligger ned.

De riktigt patetiska sevärdheterna är ju de som kommunerna och marknadskrafterna pekar ut åt oss: outlets, sommarland, Ikeavaruhus och äventyrsbad. Vad som helst som andas tillväxt och modernitet.

Johan Tell har tagit med några urbana exempel också, som Hallandsåstunneln och Globen, men de trista sevärdheter som dominerar är gamla runstenar, borgar, minnesstenar och monument. I olika avkrokar.

Det påhittade fornminnet i Slas roman ger människor något att tala om. Gubbarna i byn får något att göra. Den uppdiktade historien för människor samman. Och är det någon mening med alla underliga svenska sevärdheter så är den nog att det där byalaget hade rätt roligt medan de snickrade Sveriges längsta trappa eller räknade sig fram till att just deras socken utgjorde landets mittpunkt. Om någon sedan är dum nog att stanna och titta, ja då får de skylla sig själva.

FAKTA

Fotobok

» Trista sevärdheter

Johan Tell

Bokförlaget Max Ström

Po TIdholm