ÅSIKT

Ett folk utan röst

Ghayat Almadhoun om sanningens andra sida

"Fortfarande råder en närmast total frånvaro av intellektuella palestiniers röster i europeiska medier", skriver Ghayath Almadhoun.
"Fortfarande råder en närmast total frånvaro av intellektuella palestiniers röster i europeiska medier", skriver Ghayath Almadhoun.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Sanningen har två sidor, men allt vi hör är den grekiska versionen. Ibland nås vi också av det trojanska offrets berättelse genom Euripides ord. Men jag letar fortfarande efter den trojanska poeten, eftersom Trojas egen berättelse förblir ohörd.”

Jag kan inte glömma dessa ord av den palestinske poeten Mahmoud Darwish i filmen Notre Musique av Jean Luc Godard från 2004, där han samtalar med en ung israelisk skådespelerska som spelar rollen som journalist. Hon frågar honom om något han tidigare har sagt, att den som skriver sin egen historia också ska ärva jorden som denna historia tillhör.

Snart går vi in i det sextiotredje året efter al-Nakba och början på ockupationen, fördrivningen, flyktinglägren, vägspärrarna och apartheid-muren. Och fortfarande råder en närmast total frånvaro av intellektuella palestiniers röster i europeiska medier.

När en självmordsbombare spränger sig själv i Tel Aviv och orsakar död på den israeliska sidan, så kommer de europeiska medierna att tillfråga israeliska och europeiska experter för att analysera dådet.

Det är naturligt. Men när israeliska trupper angriper de palestinska områdena tillkallas samma personer för att kasta ljus över skeendena; som om palestinier saknar förmåga att kommentera vad som sker i deras eget land.

Ett tydligt exempel på problematiken är medierapporteringen från Gazakriget: Sex dagar efter krigets inledning publiceras en översatt artikel i Expressen (1 jan 2009) av den israeliska författaren David Grossman, och ytterligare en av Bernard-Henri Lévy (Expressen 8 jan 2009). I Svenska Dagbladet (9 jan 2009) syns en artikel signerad Knesset-ledamoten Shai Hermesh, och i Dagens Nyheter (17 jan 2009) publiceras en intervju med den israeliska ambassadören i Stockholm Benny Dagan.

Dessutom: de civila som samma tidningar intervjuar på gatan under kriget är enbart israeler bosatta i Israel (SvD 29 dec 2008 och 8 jan 2009, DN 10 jan 2009, Aftonbladet 5 jan 2009). Och i sin faktaruta om Gazakriget (2 jan 2009) uppger Dagens Nyheter den 24 december 2008 som krigets första dag, det vill säga dagen för Hamas raketattack, medan inledningen på kriget i själva verket var Israels attack den 27 december.

Alltså: ingen palestinsk författare översätts i Stockholmspressen, ingen palestinsk parlamentsledamot intervjuas, inte heller någon palestinsk ambassadör eller ens vanliga palestinier på gatan. Samtidigt möts invändningar mot frånvaron av palestinska intellektuella röster nästan alltid av ett redan färdigt svar:

Västvärlden lyssnar till den palestinska sidan genom tänkare som Noam Chomsky, Judith Butler, Israel Shahak, Ilan Pappe och Ella Shohat, och på den svenska sidan Israelkritiker som Per Gahrton och Helle Klein.

Stora tänkare och debattörer i all ära. Men svaret avtäcker likväl en dold rasism och medveten likgiltighet inför palestinierna, som en av två parter i konflikten, och därmed gentemot palestiniers rättigheter.

Varje palestinier känner till hur européer gång på gång svarar oss. Vi vet också, genom vår egen erfarenhet, att svaret visar att vi som palestinier befinner oss utanför själva frågan.

Det stora undantaget här var givetvis Edward Said, men i det arabiska förordet till självbiografin Utan hemvist beskriver han ett bisarrt fenomen. I en artikel i den konservativa tidningen Commentary Magazine 1999, försökte den amerikanska advokaten Justus Reid Weiner efter tre års noggranna efterforskningar ställa bortom allt tvivel att Said själv inte var palestinier.

Ja, för vi vet ju alla att Palestina var ett land utan folk …

Efter alla dessa år utan palestinska berättelser växer sig tomrummet i deras ställe allt större, och så också behovet att fylla det. Det sker på två sätt: antingen genom att låta den israeliska vänstern komma till tals, vilket i sig är positivt. Eller genom att visa upp bilden av de radikala leden i det palestinska lägret, vilket är farligare, eftersom det ger intrycket av att en mer sansad palestinsk syn inte existerar.

Konsekvensen är en stereotyp bild av palestiniern som terrorist och islamist, och en allt större svårighet för gemene man att acceptera tanken att majoriteten av världens elva miljoner palestinier trots allt vill ha en rättvis lösning på konflikten och förespråkar en tvåstatslösning. Detta spel mellan vem som lyssnas till och vem man visar upp, återskapar en ordning där israeler framstår som människor och palestinier förvandlas till objekt.

Förhållandet har skapat en förtroendekris bland intellektuella

palestinier gentemot europeiska medier, och snarare bidragit till ett försvårande av konflikten än till att förstärka båda sidors vilja till en rättvis och förnuftig lösning.

Det vore mycket enkelt att söka upp tongivande palestinska röster i debatten, som exempelvis poeten och litteraturprofessorn Abdul-Rahim Al-Shaikh, journalisten Asma Al-Ghul, bosatt i Gaza, eller den amerikansk-palestinske journalisten och grundaren av webbtidskriften Electronic Intifada Ali Hasan Abunimah. Medan denna artikel skrivs växer dessutom en ung, palestinsk generation av författare fram i de palestinska områdena, med namn som Maya Abu Al-Hayyat, Dalia Taha och andra.

Så jag vill återvända till frågan om den trojanska poeten.

Var finns de palestinska författarna, journalisterna, akademikerna och krigskorrespondenterna i den europeiska mediedebatten? Var finns den röst som kan berätta sanningens andra sida, och på så sätt bli en del av det land som också tillhör honom och hans historia?

Jag kan nämligen försäkra er om att denna röst existerar.

Ghayath Almadhoun

palestinsk poet

Översättning: Jasim Mohamed och Hanna Nordenhök

FAKTA

FLYDDE UNDAN DIKTATUREN

■ ■ Den palestinske poeten och journalisten Ghayath Almadhoun kom till Sverige från Syrien i september 2008. Han hade flytt undan den stenhårda diktatur som det är svårt att tro att denna vårs protestvågor kommer att rubba.

Som palestinier ur den generation som anlände till Syrien i en andra flyktingvåg på 1970-talet saknade han medborgerliga rättigheter. Som politisk författare och journalist hotades han av förföljelser i ett land som håller befolkningen, inte minst de intellektuella, i ett järngrepp.

I somras skrev jag om Ghayath Almadhouns fall på Aftonbladets kultursida, i artikelserien ”Det förvisade ordet”. Då hade hans första asylansökan fått nej. Senare samma sommar debuterade han som poet i Sverige. Diktsamlingen Asylansökan (Ersatz förlag), i vilken ett urval ur hans tidigare böcker och en del nyskrivet material översatts, blev omskriven för sitt politiska och lyriska innehåll, och för sin så extremt raka, nästan hårda, titel.

Den 21 mars var Ghayath Almadhoun en av de medverkande poeterna vid Världspoesidagen i Stockholm, med temat ”Migrationer”. Samma eftermiddag kom beskedet: migrationsdomstolen ”beviljar Ghayath Almadhoun permanent uppehållstillstånd, flyktingstatusförklaring och resedokument”. Uppläsningen, då Almadhoun läste om staden Damaskus och människorna där, blev alldeles särskilt strålande. Kvällen liksom segerrik.

Många människor, så väl som organisationer som Svenska PEN och Sveriges Författarförbund har engagerat sig i Ghayath Almadhouns fall.

Att migrationsdomstolen fattat det enda rimliga beslutet tydliggör hur viktigt det är att kämpa. För hotade ord och röster, för hotade människor.

Jenny Tunedal