ÅSIKT

Vargen har en plats

Po Tidholm om en debatt som fullständigt havererat

”Konsekvenserna av vargdebatten är betydligt värre än vargen själv”, skriver Po Tidholm.
”Konsekvenserna av vargdebatten är betydligt värre än vargen själv”, skriver Po Tidholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Medierna och forskarna famlar efter svar och förklaringsmodeller. De rättrådiga – på båda sidorna i vargfrågan – är säkra på sin sak. Själv har jag genom åren blivit alltmer övertygad om att konsekvenserna av vargdebatten är betydligt värre än vargen själv. Hela landsbygden blir lidande, och de senaste åren känns det som om regionalpolitiken sakta men säkert ersatts av en havererad rovdjurspolitik. Centerpartiet har retirerat från näst intill varje kärnfråga – decentralisering, omfördelning och vettig samhällsservice i glesbygd är ju inte möjliga frågor att driva för ett nyliberalt parti – och valt att kompensera detta med möjligheten att skjuta varg.

Allianspartiernas vargjakt, enligt miljöminister Andreas Carlgren med syfte att skapa acceptans för en större vargstam, har legitimerat ett hat och en machoattityd som förpestar livet utanför storstäderna och skymmer många verkligt viktiga frågor. Och i städerna får en föraktfull medelklass vatten på sina kvarnar. Alla deras fördomar om lantliga rättshaverister tycks plötsligt besannade.

Vargen – kramdjur och hatobjekt är ett vällovligt men naivt försök att lugna ned stämningen en aning, att lägga grunderna för en diskussion. Tanken är att sätta vargen i kulturell kontext, att få till stånd ett ”kulturmöte” mellan de som hatar och de som kramar vargen. Boken ska också kunna användas som läromedel på högskole- eller universitetsnivå. Författarna är etnologer och söker rötterna till konflikten kring vargen i sägner, folklivsskildringar och moderna livsmönster. De har intervjuat jägare och glesbygdsbor och sökt i arkiv. Materialet de presenterar är det egentligen inget fel på, men bristen på slutsatser är påfallande. Det är märkligt, för det går igen även i de utredningar och rapporter som diverse myndigheter och insti

tutioner presenterat de senaste tio åren; man aktar sig, tassar omkring.

Min egen hållning i frågan – för att få den saken ur världen – är ganska enkel; vi får ta att det finns varg. Jag äger får, vargar gillar får. Några grannar har nötdjur, andra har hundar. Vi får alla leva med risken att vargen kan komma, liksom vi lever med alla andra risker. Strängt taget är det ju större risk att grannarnas hundar river mina får och att de i sin tur blir överkörda av en bil på landsvägen.

Eller enkel hållning förresten; detta att acceptera vargen som en risk bland andra är själva smärtpunkten i vargfrågan. Det är dit alla diskussioner leder, och det är där samtalet bryter samman. Fakta och statistik, som bland annat visar att jakthundar löper betydligt större risk att dödas av jägarnas egna kulor, blir irrelevanta när man väl kommit dit. Att jakthundar gör större skada på tamboskap och att vildsvin angriper långt fler hundar än vargarna är inga giltiga argument för den som inte ställer upp på den grundläggande premissen – att vargen har en plats i den svenska faunan.

Vargen – kramdjur och hatobjekt går sakligt igenom vargens kulturhistoria. Men hela tiden anar man forskarnas svårigheter att på allvar förstå varghatarnas känslor. De söker utgångspunkter i jaktlagens manliga gemenskap, fablernas värld och i människans förhållande till hunden. De går igenom konspirationsteorierna om inplantering och diskuterar mediernas roll, men vågar som sagt inte riktigt knyta ihop säcken. Visst, de är akademiker med något slags objektivitetskrav, men också överdrivet försiktiga.

Själv tror jag så här: Glesbygden har ett egenartat öde. Moderniteten – med alla dess löften om framtid och delaktighet – passerades på ett ögonblick. Kvar blev en bitterhet, men också en idé som på många andra håll snabbt övergavs; den om människans överlägsenhet och tolkningsföreträde i naturen. Det rationella skogsbruket och nolltoleransen mot varg är samma andas ideal, och dess förkämpar slåss inte bara mot biologin, utan mot krafter som hotar deras tolkningsföreträde.

För glesbygdsfolket är vargarna smutsiga och rationaliteten ren. För den urbana människan råder det motsatta. Naturen har bara en funktion att fylla så länge

den är stadens motsats; vild, orörd, vacker och lite farlig.

Det är onekligen en svårlöst konflikt. Bägge parter har ju fel.

FAKTA

SAKPROSA

» Vargen – kramdjur och hatobjekt

Gillis Herlitz & Per Peterson

Liber

Po Tidholm