ÅSIKT

Picasso i plugget

1 av 2
Rineke Dijkstra, ”Ruth Drawing Picasso”, video, Tate Liverpool, 2009.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den största behållningen på Bonniers konsthall har ofta varit de mindre presentationerna i konsthallens filmrum. Ett sympatiskt format där man premiärvisar verk av etablerade konstnärer, eller introducerar konstnärskap som tidigare inte visats i Sverige. Som fransmannen Aurélien Froments minnesvärda utställning häromåret.

Rineke Dijkstras utställning känns först mindre angelägen, och verkar närmast tänkt som underlag för ett arbete kring konsthallens pedagogiska verksamhet. Men Dijkstra har inget intresse av att leverera de uppbyggliga varor som dagens konstinstitutioner lever av. Hennes verk är förvisso gjorda i ett museum för ett museum (Tate Liverpool), men hon är mindre intresserad av att producera bilder – kritiska eller affirmativa – och mer intresserad av vad det innebär att verkligen betrakta dem.

I See a Woman Crying består av två verk som kretsar kring Pablo Picassos Gråtande kvinna från

1937: det ena är ett grupporträtt i form av en tredelad videoinstallation där en skolklass betraktar och kommenterar Picassos målning. Det andra är en enkel videoprojektion som visar en av flickorna i färd med att teckna av samma verk. Själva motivet är närvarande utan att synas i bild.

Dijkstras arbete genom åren visar att hon inte uppfattar konst och liv som kontrahenter, utan snarare vill närma sig livet så som det framträder genom konsten. Mer precist handlar det om konsten som en intensifiering av det liv som beskrivs eller avbildas på en yta. Därav intresset för Picasso, och möjligheten att producera en radikalt disjunktiv erfarenhet av smärta som på en gång förenar och skiljer oss åt som människor.

Gråtande kvinna är utförd vid samma tid som Guernica, då Picasso var upptagen av att registrera det mekaniserade krigets omänskliga lidanden. Och vad Dijkstra hoppas visa är, antar jag, att Picassos målning fortfarande kan skapa en gemenskap kring en erfarenhet som annars tenderar att isolera oss från varandra: barnen närmar sig bilden utifrån sina egna erfarenheter, men i betraktandet formeras också ett kollektivt subjekt. Smärtan blir mänsklig.

Samtidigt pekar utställningen på en förskjutning av bildproduktionens förutsättningar: vi har alla tillgång till de nödvändiga verktygen. Bilden är inte längre något att samlas kring. Den fråga Dijkstra dröjer vid är då vad den blick som Picasso möjliggör har för betydelse i dag.

Hon erbjuder inga svar, men om alternativet är att producera den ena intetsägande bilden efter den andra – se Gardar Eide Einarssons utställning i rummet bredvid – är det ändå värdefullt att hon erbjuder ett sätt att närma sig frågan.

FAKTA

KONST

» I See a Woman Crying

Rineke Dijkstra

Bonniers konsthall

T o m 19 juni

Frans Josef Petersson