ÅSIKT

Ingen snäll rebell

Anneli Jordahl hyllar Elsie Johansson – 80 år i morgon

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
FÄRGSTARK JUBILAR I morgon fyller den folkkära arbetarförfattaren Elsie Johansson 80 år – på självaste första maj.
Foto: Bild: HANNA WIESLANDER
FÄRGSTARK JUBILAR I morgon fyller den folkkära arbetarförfattaren Elsie Johansson 80 år – på självaste första maj.

Kära fru J.

Har den äran på 80-årsdagen. Och gratulerar till trettio år som författare. Eller rättare sagt sjuttiotre år. Om man i stället räknar hur länge du har diktat. Du var ju sju år när du överlämnade dikter till lärarinnan i byn. Redan då blev du godkänd som författare. Och klasskamraterna kallade dig Selma.

Sedan kom livet emellan, som för så många skrivande kvinnor som inte haft tillgång till ”eget rum”. Men du har nu hunnit ge ut över tjugo volymer. Mer än många författare i din ålder, som publicerade sig redan i unga år.

Du debuterade i ”fel” tid, samma år som Stig Larssons debut med Autisterna, 1979. Det var inte lätt för dig att vifta med Brorsan hade en vevgrammofon – en självbiografisk episk diktsvit – i åttiotalets postmoderna litteraturklimat där realismen ansågs passé. I storstadspressen var det tyst. Det gällde också de kommande diktsamlingarna Potatisballader och Tigerfrukost.

Jag upptäckte också din begåvning sent, först med Mosippan. Märkligt nog hade dina mästerstycken Glasfåglarna och Kvinnan som mötte en hund gått mig förbi. Jag hade nämligen aldrig läst dig när jag satt i juryn för Augustpriset och fick Mosippan, tvåan i Nancy-sviten, i min hand. Tänkte fördomsfullt: någon har skrivit lite trevligt om sin uppväxt i fattigsverige. Trodde ärendet skulle gå snabbt. Men till slut satt hela juryn och höll lite högtidligt i din roman, enade om att vi läst något extraordinärt. Den unge poesikritikern konstaterade: ”det sitter i språket”.

Just den kommentaren är intressant. De så kallade arbetarförfattarna reduceras ofta till charmiga anekdotiska berättare. Som om författarskapet levde främst i kraft av den lite kittlande underifrånhistorien. Arbetarförfattarna erkänns mer sällan som språkligt och formmässigt medvetna konstnärer.

Men i ditt fall är det uppenbart: det sitter i språket.

Lyster, lekfullhet, originalitet, auktoritet. En färglåda du tycks kunna använda utan begränsningar. Modernism, naturalism, realism. Och med en hängiven byråkrats perfektionism. Trettio år i Kungliga postverket har så klart präglat dig. Som en tigrinna vaktar du språkets valörer.

Jag läste allt av dig sedan, dina teman har ju varit centrala också i mitt liv. Även om jag förflyttade mig socialt inom välfärdssverige, vilket är en annan femma. När jag skrev Att besegra fru J., intervju- och essäboken om dig, förmedlade du att man måste tro på sina idéer, sina erfarenheter, även om de anses ”fel” just nu i ett av medelklasserfarenheter präglat kulturklimat. Kanske därför blev det en smått udda författarbiografi, som i stort handlade om vilken roll kvinnorna fick sig tilldelade i folkhemssverige.

Snäll rebell var ditt förslag som boktitel, minns jag. Jag vägrade. Rebell kunde jag gå med på. Men snäll? Säkerligen privat. Men yrkesmässigt, som i vårt projekt, var du som den egensinniga självmedvetna konstnär du är.

I SVT:s litteraturprogram Babel talade du om ditt breda register. Det har du sannerligen, inte bara i genrer. Lägg Mosippan bredvid Kvinnan som mötte en hund. Den ena en rytmisk episodisk barndomsskildring. Den andra lik en förtätat fransk roman om ensamhet och fatal åtrå, skriven på ett språk läsaren skär sig på.

De säger båda något svindlande om välfärdsamhällets utveckling. Från Nancy som föddes i trångbodd fallfärdig stuga till Vera, en långtidssjukskriven trotjänarinna från Verket. Förfärande ensam i sin bekväma lägenhet.

Ja, ditt författarskap skildrar välfärdssvenskens själ. Flytten från land till stad, från arbetarklass till medelklass. Dina karaktärer dras mellan skam och skuld, beroende och frigörelse, smuts och rening. Att som du skildra småflickors och äldre kvinnors sexualitet anses märkligt nog fortfarande djärvt.

Om vi tänker oss att Fröken Julie är urdramat om klass och kön så har de manliga klasskildrarna dragit Jean-temat vidare. Nämligen revanschisten och uppkomlingen som hämnas på borgarklassen genom att erövra deras kvinnor. Medan du fru J har gett själ, begåvning, egensinne och erotisk kropp åt Kristin. I pjäsen har hon en utplånande roll, tycks inte besitta några drömmar alls. Arbetarrörelsens kvinnor blev ju ofta bortglömda både av männen i rörelsen och av Julie-kvinnorna i emancipationsvågen.

Fru J, du har erfarenheter som gör att du kan skriva mitt i, men du ställer dig också vid sidan av och analyserar: arbetarklassens och kvinnornas underläge. Porträttet av unga Nancy som utforskar sin sexualitet ser jag som ett svar till alla manliga proletärförfattare som skrivit utförligt om ungdomens brånad.

Det är få författare förunnat att både bli folkkära bästsäljare och belönade med prestigefyllda priser. Torgny Lindgren, Kerstin Ekman, P O Enquist. Och du.

Så grattis. Symboliskt nog är du född på arbetarnas högtidsdag. Kultursynte Håkan Juholt borde citera dig – såsom Palme i sina tal citerade Ragnar Thoursies dikt Sundbybergsprologen.

Kanske en ur Tigerfrukost. Kan fungera som pepp åt socialdemokraterna och arbetarklassen

”bara våga höga språnget

bara låta vilda vrålet

få sjungfrigöras

ur magmörker och strupe.

Fröjdas åt sitt läte.”

Så har den äran Fru J. Ser fram emot att läsa dina kommande verk.

FAKTA

Elsie Johansson föddes som femte barnet i en statarfamilj. Hon arbetade vid Posten i 30 år innan hon debuterade, 48 år gammal. Hon har gett ut ett 20-tal böcker och mottagit en rad priser. Mest känd är hon för Nancy-trilogin.

Anneli Jordahl