ÅSIKT

Med språket som hoppborg

Peter Waterhouse skriver en fenomenal berättelse om hur en författare blir till

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Peter Waterhouse
Foto: Jung und Jung Verlag
Peter Waterhouse

På ett flygplan mellan Los Angeles och Wien, i luften mellan två kontinenter skriver Peter Waterhouse sina första dikter. Som son till en österrikisk mor och en engelsk far befinner han sig mellan sina två språk. I detta konkreta gränsland börjar han skriva.

Det är en fenomenal berättelse om hur en författare blir till. Här ryms också bilder för hur hans poesi ska komma att se ut: en dikt som rör sig framåt med en nästan mekanisk precision, men aldrig sluter sig i ett konsekvent system. Som rymmer det kosmopolitiska som identitet, förbistring och krig. Som dröjer i en övergång, förhöjd. Bokstavligen.

I en dikt som han skriver långt senare står det: ”jag säger något / jag frågar något / pragar något / rigar något / parisar jag / jag reser / I’m rising”.

Waterhouse är född 1956 i Berlin och bosatt i Wien. Han har gett ut diktsamlingar, skådespel, romaner, essäer, översättningar och en avhandling om utopins roll i Paul Celans diktning.

I Österrike är han hyllad och flerfaldigt prisad. Han skriver på tyska, men använder sig av andra språk då ljuden i orden korresponderar och kommer samman.

Översättningarna till svenska har låtit vänta på sig. Jag har tidigare fått hålla till godo med den norska översättningen Blomster (Blumen, 1993). I den aktuella volymen Pappren mellan fingrarna ingår dikter från flera samlingar. Omslaget lyser gult och lila som en krokusrabatt och den är lika efterlängtad som ett vårtecken.

En stor författare. Med de små delarna som redskap och stoff. Korta meningar. Fördröjande skiljetecken. Många frågor. Vad säger man? Hur låter vad? Varför? I vilken stad?

En klarsynt ängslighet präglar dikterna som frambesvärjer och bearbetar världen genom att avlyssna språket. Dess materialitet och de ljudmässiga, associativa led som dikten poängterar framstår som en motstridig tröst: den poetiska gesten får kommunikationen att fallera, men i misslyckandet uppstår nya utsikter.

Det här är poesi som arbetar med göteborgsvitsens billiga briljans och dess sorgliga underrede språkkollapsen:

”Vi misslyckas, vi regnar. Men: vi regnar gärna. Vi är paraplybärare: vi spänner upp vårt innersta.”

I äldre dikter skriver Waterhouse fram ett luftigt, språkorienterat ”vi”. En ”Satsernas gemenskap”, som en dikt ur samlingen Passim (1986) heter. Det framträder mot en fond av utsagor som att ”talet är ett hål i ansiktet” och åkallanden av typen ”Goddag språk”. Konkretionen blir både en forskande distansering och ett slags ordens innerliga relationsbyggande. Mellan ord och ord. Ord och ting. Människa och människo-ord.

En brutal sammanfattning av dessa tidiga alster skulle kunna lyda: Vi människor är språk. Hugger man i oss går orden sönder.

I utdragen från de senare samlingarna E 71 (1996) och Prosperos land (2001) fördjupas relationen till platser och ortsnamn, som exempel på språklig utbytbarhet och godtycklighet. Maktfullkomligheten kommer till uttryck i krig, där länder får nya namn och byar upphör att finnas till.

Gränstematiken tar tydlig gestalt i mikroberättelser från de jugoslaviska krigens efterdyningar. Ofta råa redogörelser, ofta med barnet som kontrasterande motiv. Och då ser jag att enkelheten och överskridandet kan finnas i den storslaget infantila blicken: ”Cigaretten / skjuter ut ur munnen / som en solstråle”. Ljuden kan vara ett icke kringskuret jollrande: ”Ljubljana / jubel / och ljuvhet”.

Titeln Pappren mellan fingrarna andas tröst – språkets materialitet som existentiell osviklighet. Men man kan också tala om pappren mellan stämband, tunga och gomsegel. I sjungandet, schwunget och ljudlikheten arbetar den här dikten som mest gripande med språket, också i svensk översättning.

Språket hos Waterhouse är ett utpekat luftslott och en underbar hoppborg, med meningen darrande på målsnöret. Det är fantastiskt.

FAKTA

POESI

» Pappren mellan fingrarna

Peter Waterhouse

Övers Aris Fioretos

W & W

Kristofer Folkhammar