ÅSIKT

Sviter av syrisk tortyr

Poesin har varit viktigare än twitter för revolterna i Mellanöstern

VÅR POLITISKE FÅNGE Den syriske poeten Faraj Bayrakdar hölls isolerad och utsattes för tortyr i 14 år. Sedan 2005 bor han i Sverige.
Foto: Foto: SCANPIX
VÅR POLITISKE FÅNGE Den syriske poeten Faraj Bayrakdar hölls isolerad och utsattes för tortyr i 14 år. Sedan 2005 bor han i Sverige.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I denna arabiska vår, när revolutionens blommor slår ut i Nordafrika och Mellanöstern, läser jag Faraj Bayrakdars dikter och tänker på Marie Silkebergs ord i radion – apropå sociala mediers betydelse för de folkliga revolterna:

”Jag tror att poesin har varit långt betydelsefullare.”

Efter fjorton år i syriskt fängelse tog Bayrakdar sin tillflykt till Sverige som fristadsförfattare och är sedan dess bosatt här. I Jasim Mohameds översättning ger nu Tranan – ett av svensk samtidspoesis viktigaste förlag, eftersom det inte ger ut svensk samtidspoesi – ut ett urval av hans dikter.

Av Brev från isoleringscell 13 lär jag mig mer om vad det innebär att leva i ett samhällssystem som ständigt kringskär ens kropp och språk (läs Syrien, läs Sverige) än vad jag någonsin gjort av en dokumentär. Jag lär mig också saker om poetiska bilder, om varför de ibland kan kännas svepande oprecisa, och ibland uppträda med en häpnadsväckande exakthet.

Bayrakdar skriver en dikt där den politiska fången, med Ola Larsmos ord, försöker formulera ”det motstånd det innebär att hålla sig själv intakt, att med språkets hjälp mäta avståndet mellan ett jag och inte bara ’världen’ i största allmänhet, utan mot konkreta cellväggar och taggtrådsstängsel.”

Sviterna är skrivna inifrån cellen, efter tortyren, ibland i lågmäld resignation, ibland i en anklagelseakt gentemot de storheter – kvinnan, gud, fågeln, jaget – som inte förmår bryta isoleringen. Språket är ofta romantiskt och snabbt delar jag in substantiven i tre kategorier: de som har att göra med natur (flod, vind, gaseller, vattenkällors blödande skönhet), de som har att göra med berusning (vin, dåre, himmelsfärd, fuktig hägring) och de som har att göra med skapande (bäckhornet, fiolstråken, alfabetet, koranversen).

När Bayrakdar konstruerar sitt poetiska universum med hjälp av detta lyriska allmängods lär jag mig inte så mycket, eftersom jag har sett det mesta förut. Inte minst eftersom det på köpet, som så många gånger förr i den metaforburna dikten, medföljer ganska tröttsamma kvinnoporträtt.

Här är den älskade blott en projektionsyta för jagets längtan ut, hon betraktar honom som en Kristusgestalt, finns bara i den utsträckning han behöver henne.

Men det finns också något helt annat, dikter där bilden inte stannar vid en påhängd abstraktion, där den skärper konkretionen i stället för att förskingra den. Kanske beror det på att de pekar ut sinnesdetaljer i stället för att göra svepande gester över landskap. Som till exempel i sviten Frånvarons speglar:

”Fängelset är tid

som du nedtecknar

på väggarna

de första dagarna

och i minnet

månader därefter

Men när åren blir

ett oändligt tåg

utan hopp

om en kommande anhalt

och utmattat av tjutandet

försöker du göra något

som liknar glömska.”

Bayrakdars poesi lär oss om vad den människa har uthärdat som måste välja glömskan. Och vad som måste hända när hon inte längre kan göra det.

FAKTA

POESI

» Brev från isoleringscell 13

Faraj Bayrakdar

Övers: Jasim Mohamed

Bokförlaget Tranan

Athena Farrokhzad