ÅSIKT

FEL LÅT VANN

Ann Charlott Altstadt om en festivalsåpa – och om Christer Björkmans kamp för att få folk att rösta rätt

Festivalgeneralen Björkman – färgstark huvudperson i ny bok.
Foto: Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Festivalgeneralen Björkman – färgstark huvudperson i ny bok.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eric Saade – ger järnet.
Foto: Foto: MAGNUS SANDBERG
Eric Saade – ger järnet.

Efter mångårig kamp kunde tävlingsproducenten Christer Björkman besegra melodifestivaljuryn och åka till Düsseldorf med fet vinstchans.

Han förlorade förvisso mot tv-tittarna och tappade Redone och Love Generation men bärgade hem Eric Saade. Popular är en primitiv monoton åkallan men artisten snygg som en ung Tom Cruise och äntligen ger Sverige järnet i en ordentlig dansshow.

Med rysningar minns jag Malena Ernmans framträdande 2009, badande i trist vitt solarieljus med sidekicks som missriktat högtidligt skred omkring på scenen. För som Björn Alverfeldt visar i en bok med en titel lika lång som en schlagerrefräng, Egentligen kan man inte tävla i musik ... men vi är 4 miljoner som vill veta vem som vinner, är Sverige världsbäst på festivalproduktion – men kan inte skicka rätt låt till finalen.
 

Alverfeldt befinner sig bakom kulisserna på riktigt och kan därför leverera långt intressantare konfliktlinjer än den ordinarie nöjesjournalistikens konstruerade motsättningar, skandaler och krigslöp. Hans seriösa festivalsåpa, med blixtrande fotofyrverkerier av Anders Roos, har i Christer Björkman en färgstark huvudperson, av Ola Salo kallad ”regnbågs-Stalin”.

Ständigt anklagad för kompisstyre förvandlade Christer Björkman den öde dansbandskampen, alltså melodifestivalen under Bert Karlsson, till ett riksintresse där allt creddigare artister engagerats ju djupare skivbranschen dippat. Men med trassel då de andra såpaaktörerna var, som sig bör, ena riktiga klantskallar.
 

Jag pratar om juryn och tv-tittarna som Björkman desperat försökte vädja till, beordra och manipulera till att ”tänka Europa”, så till den milda grad att han vid finalen 2009 kallat in en internationell jury för att förmå Sverige att rösta rätt.

För melodifestivalen var en sorts skendemokrati som upprätthölls genom en så att säga oberoende jurygrupp som sållade bland 20 000 bidrag. En klantgrupp som ständigt måste hårdvallas av festivalgeneralen Björkman eftersom de hela tiden sprang åt fel håll och aldrig kunde leverera vad de skulle – en vinnare.

2010 hade juryn somvanligt missförstått och misskött sitt uppdrag då de blivit fullständigt betagna av den lilla älvan Anna Bergendahl från Idol och hennes genomtrevliga men fullständigt chanslösa bidrag This is my life. Svenska folket ville inte lyssna på den internationella jurygruppen utan hängde på.

Resultatet blev, som Christer Björkman uttryckte det, inte primetime utan tisdag 22.00. Sverige blev för första gången oplacerat och i krisen kunde Christer Björkman, via chockterapi, för första gången gripa makten på riktigt och på egen hand få välja ut 15 av årets bidrag och avskaffa svenska juryn vid finalen.
 

Men problemet är inte löst. Om vi ska tävla i musik, varför tävla om att vara mest halvbra? Melodifestivalen är inte bara en tävling i bästa låten utan i bred familjeunderhållning och tittarsiffror. Kompromissen heter genreplikt, att alla ska vara representerade på scenen, från trallpunkare till Kyliekopior, och alla ska med från gamla mamma till heterosexuella män som hellre vill kolla på skidskytte.

Fredrik Strage säger till Alverfeldt att han tycker artisterna ser ut att ha blivit våldtagna av Christer Björkman och att han inte ville leva längre efter att ha sett Dogge Doggelito framföra Hippare hoppare. Men det måste vara möjligt att behålla genretänkandet och ändå leverera låtar av världsklass.
 

Saken är den att inte ens Ola Salo/The Ark skickade sin bästa låt utan en som de tyckte passade vilket beror på att Christer Björkman som så många andra redaktörer/producenter misstolkar begreppet ”bredd”. Om du letar efter minsta gemensamma nämnare hos publiken så blir resultatet en fegt utslätad Byggare Bob-kultur i stället för det bästa och mest intressanta som finns. Rädslan för att människor inte ska kunna känna igen vad de ser och hör om det inte är megamainstream lägger en våt filt över hela kultur- och nöjessfären.
 

Och sorry Christer Björkman, RedOne är också halvbra med skillnaden att han brukar ha en Lady Gaga som bär upp låtarna. Det gäller också för de internationella bidragen. Georgien = klent Linkin Park, Finland = blekt Oasis och Ryssland = kraftlöst pojkband. Den enda vars bidrag verkligen låter som en hit är Ungerns Kati Wolf.

Att tv-bolaget inte hade råd med jury och tittaromröstningar utan valde ut hennes bidrag internt stöder förslaget om att ha två svenska festivaler. En bred för barnfamiljerna och en som ska vässa fram en europavinnare. Problemet blir då inte bara ytterligare en tjock filt över musik- och nöjeslivet.

Det kommer också att bli ännu svårare att freda public service från vår borgerliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Den värsta melodifestivalskandalen för regeringen måste vara att de enorma tittarsiffrorna inte generar reklammiljoner till ägare av privata tv-kanaler som Bonniers, Kinnevik eller Murdoch utan sponsorpengar till SVT .

Melodifestivalens popularitet är därmed paradoxalt nog det största hotet mot public service-tv.

FAKTA

SAKPROSA

>> Egentligen kan man inte tävla i musik

... men vi är 4 miljoner som vill veta vem som vinner

Björn Alverfeldt

Roos & Tegnér

Ann Charlott Altstadt