ÅSIKT

Slut på 80 år av anständighet

Daniel Suhonen om Ådalen

4000 arbetare demonstrerade mot sänkta löner. Fem sköts till döds. Här förs offrens kistor till begravningen.
Foto: Aftonbladets bildarkiv
4000 arbetare demonstrerade mot sänkta löner. Fem sköts till döds. Här förs offrens kistor till begravningen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En majdag. Ett demonstrationståg. Fem döda människor i gruset.

Arbetsgivarna ville sänka lönerna men fackföreningarna Pappers, Trä,och Transport motsatte sig. Konflikten började sommaren 1930, våren efter följde flera fack med sympatiåtgärder och vid skeppningssäsongens inledning var Marma-fabriken och Graningeverkens fabriker blockerade. Den 12 maj 1931 kom strejkbrytarna.

Nästa dag hettar det till ordentligt. De strejkande arbetarna avbryter lossningen på ångaren Milos och tre strejkbrytare hissas ur båten med kran; resten skräms iväg. På kvällen den 13 maj anländer 60 soldater till Lunde för att säkra lossningen. Arbetarna kastar sten mot det hus där soldaterna inkvarteras. Militären svarar med rökgranater och några brännskadas. Den 14 maj har Transport kallat till strejkmöte i Frånö Folkets hus som på lediga Kristi himmelfärdsdag blev mycket välbesökt. Mötet beslutar att tåga till hamnen i Lunde där en timme senare pistolskotten och kulsprutesmattret ska falla över det två kilometer långa demonstrationståget.

Bakgrunden är klassisk. Depressionen 1929 slog in med full kraft mot Sverige och vid 1930-talets början pågick strejker och lockouter överallt. Arbetslösheten var massiv, 20, kanske 25 procent i ett samhälle utan a-kassa, arbetsförmedling eller ens socialbidrag.

Lindmans högerministär hade visserligen ersatts av folkpartisten Ekmans men politiken var densamma. Lösdriverilagen gjorde arbetslösheten olaglig och med AK-jobben – dåtidens Fas 3 – hölls folk och löner nere. Därför fanns det många arbetsvilliga när pappersindustrin i Ådalen bestämde sig för att kalla in strejkbrytare.

Få händelser har genererat så mycket konst. Albin Amelins häftiga oljemålning med kapten Mesterton i skjutögonblicket hänger i Frånö Folkets hus. Birger Normans berättelse Ådalen 31 från 1968 (i fin nyutgåva av Murbruk 2010) tog tempen på stämningen i Ådalen och gav tolkningsramen även för Bo Widerbergs succéfilm med samma namn från 1969. I Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare … från 1993 exponeras brytningarna mellan det gamla brutala klassamhället och den moderna tid som skulle komma.

Som Roger Johansson lyfter fram i sin magnifika avhandling om Ådalen, Kampen om historien (2006) var Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan SAF och LO slutet på ett 1930-tal där Sverige hade den mest konfliktfyllda arbetsmarknaden i Europa: strejker och lockouter var vardagsmat i kampen om priset på arbete. Inte heller våldet i Lunde mellan strejkande arbetare  och polis eller militär var någon isolerad händelse.

Den 3 juli 1908 öppnade polis eld mot strejkande hamnarbetare i Vinnbräcka i Bohuslän. I Sandarne i Söderhamn sköts den 9 juli 1932 tre arbetare i ryggen i samband med en demonstration.

I Klemensnäs den 5 juli 1932 urartar ett protestmöte mot lönesänkningar när poliser öppnar eld med skarpa skott. Två arbetare såras livshotande.

Efter Ådalen dömdes tre arbetare till straffarbete som mest i 2,5 år. Den enda militär som dömdes var en enkel furir vid namn Tapper som fick tre dagars arrest. Det ansvariga befälet Mesterton ställdes inför militärdomstol men frigavs, liksom övriga höga militärer.

Utgör de åtta decennierna mellan oss och Ådalen undantaget? En båge av anständighet mellan ojämlikhet och ojämlikhet.

Efter Ådalen blev det förbjudet att sätta in militär i inrikes konflikter. Förbudet hävdes efter Göteborgskravallerna 2001. Ett redskap om överheten behöver försvara sig i framtiden.

Det gamla kommer igen eller är redan här. Jag kommer inte undan tanken att vår tid styrs av en vilja uppifrån att pressa några av oss tillbaka dit vi kom från. Till pigjobben, fattigdomen och tacksamheten.

Återigen har vi en regering som talar öppet om att lönerna måste ner för dem som tjänar minst. Försvagade fack ger lägre löneökningar så att arbetsgivarna kan anställa fler: arbetslinjen.

Skillnaden är att med dagens bemanningsföretag, projektanställningar och F-skattare behövs inga reguljära strejkbrytare. De arbetsvilligas armé formar sig fogsamt efter varje insnärjning av skyddsnäten.

Den sociala anständighet som följde på skotten för 80 år sedan drar sig tillbaka.

Daniel Suhonen