ÅSIKT

Berlin spottar & ler

Jenny Teleman går på teaterfestival i ett Berlin som mest av allt vill dricka sin chailatte och dra in lite pengar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Man kan testa att ­göra sin egen graffiti på Branderburger Tor just nu. Bredvid tolv informationsstånd om EU står en liten murkopia i gips. Vattenfärg och pensel går att hyra för en euro. Det är kö. Ingen löp­sedelsrubrik kanske, bara en vink om att Berlin 2011 trivs bra också under ordinär, lätt töntig, europeisk vardagsglobalisering.

Man kan till och med fanti­sera om detta som en ny stor samtidsdröm. Staden som varit projektionsyta för hela Europas ­behov av trasvilsen anarkourbanitet och ett bearbetningsmaskineri för 1900-talshistoria, vill nu vara som alla andra ett tag. I lugn och ro dricka sin chailatte och dra in lite pengar.

Jag tänker på det där under årets upplaga av Theater­treffen.

Den Köln-födda regissören Karins Henkles uppsättning av Körsbärsträdgården är, om man så vill, en lek med normalisering. Fru ­Ranevskaja och hennes urfattiga akrobatiska släkt står inför konkurs och utplåning, ett utdansat, sexigt, slitet gycklarsällskap som inte orkar gyckla mer. På den svarta jorden knirrar fort­farande en pytteliten cirkusscen där vitsminkade aristokratiska rester försöker flirta och skåla som förr, men den bara stannar.

När så den nya tidens man Lopachin till slut ersatt trädgården blir det med stora präktiga avtorkningsbara neonblommor. En lösning som påminner om den kända arkitektur av anonymt lågpristegel som fyller kvarter ­efter kvarter av nya Berlin. Stabilt och blinkande, praktiskt och lönsamt är projektet. Men det ekar tomt om hans fest, champagnen står odrucken och den sköra cirkusmanegen blev platt under den nya scenografin.

Samtidigt i Kreutzberg, stadsdelen som håller hårt på sin alternativa sjörövarattityd, pågår fadersuppror. Fast ett uppror är det inte. Testament av teater­kollektivet She She Pop från Hamburg vill ställa några rätt sansade frågor om fadersrelationer. Kung Lears halsstarriga kärlekskrav har fått fyra sjuttiotalister att be sina egna vanliga pappor om en scenuppgörelse.

– Är det okej om du inte får barnbarn?

– Jag förlåter dig för att du jobbade jämt när jag var liten. Jag kan inte identifiera mig med den där Lear, fnyser en far och ritar i stället vant upp en användbar tabell över kungens och döttrarnas tillgång- och efterfrågekurvor. Testament är en prydlig, varm och teknisk uppsättning; webbkameror stöder lugnt feministiska skämt om fadern som jätte­idé och slutar i en försonade hög av sammanflätade pappor, vuxendöttrar och bögson. Förnuftigt, sa Bull, men en genial idé om att granska Kung Lears föräldraskap fuskar med poplåtar i stället för att skära djupt i patriarken.

På vilket sätt angriper vi det tysk-turkiska andragenerations-utanförskapet då? Det vill plötsligt en tysk radiomikrofon fråga mig. Bäst svar ger stjärnskottet Nurkan Erpulats Mad Blood som inleds med en graciös förvandling. En grupp vagt muslimska ungdomar förändrar sitt sätt att stå med ett enda grälsjukt steg framåt.

Kropparna stelnar i varsin obekväm ghettopose och en sorgsen spottloskesymfoni utbryter. De spelar en skolklass som vägrar lära sig om Schiller. Total fixering vid utbildning är enligt regissören Tysklands inställning till alla samhällsproblem, vilket blir motorn i ett charmerande gisslandrama. Ungarna tvingas helt enkelt under pistolhot studera hans frihetstankar. Upplysning under tvång går att krama mycket humor ur. Det gör Mad Blood som dessutom är elaka mot Hollywoods alla hjältelärare i betongen.

Något skulle ha sagts också om Roger Vontobles stora, högtidliga, prudentliga Don Carlos av just Schiller, men Erika Stucky kom emellan med sin nattperformance Ping Pong. Mest uppmärksammad för sina studier i klassisk schweizisk joddling använder denna artist också ­gärna mikrofonen som en gammal familjemedlem att krafsa armhålshåren mot för att se hur det låter. Sömlöst flyter hon mellan new-yorkslang, tysk Beatles och rapande duvkutter.

I fonden rinner bilder av Shanghais inlopp när försiktig bossanova så börjar strila ur hennes tjänstemannagrå medmusiker, Knut Jensens ljuva  ukulele. Ping Pong är ett globaliserat EU i fickformat att bara vara i.

Jenny Teleman