ÅSIKT

Skämskudden behövs faktiskt inte

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sexrådgivaren Katerina Janouch har en lång historia av författande. Från faktaböcker om sex till bilderböckerna om Ingrid – och blandningen av de båda i bildfaktaboken Så blev jag till. Men först nu ger hon sig på den kanske svåraste genren av alla, ungdomsboken som ska vara skönlitteratur och sexualupplysning på samma gång. På 70-talet kallades det nedsättande för brukslitteratur och ända fram till mina slukarår i början av 90-talet var Hans-Eric Hellberg affischnamnet för genren med sina, inte alltid litterärt övertygande, pamfletter.

Så Amandas bok börjar jag läsa skeptisk och kisande, redo med skämskudden, men allt eftersom märker jag hur kroppen slappnar av. Jag tycker faktiskt om Amanda! Hon är inte ett instrument för Janouch sexualupplysaren utan en riktig person, fixerad vid sex måhända, men mest bara allmänneurotisk på ett typiskt tonårsvis. Och Janouch är inte Malena Ivarsson eller Eva Rusz, hon låter könsrollerna vara påtvingade snarare än naturgivna. Hon är ideologiskt modern utan att väja för verklighetens mossighet.

I Amandas klass går barndomskompisen Axel, och minnet av deras lekar blir till en spotlight på post-pubertetens könsuppdelade fängelse. Amanda tänker över sin kropp som något till för andra och sorgen bränner när Janouch skriver ”Kanske var det minnet av Axel och mig framför Pokémon som fick mig att mer än nånsin önska att det inte skulle behöva vara så”.

Kanske gör lättnaden mig lite väl välvillig, att det hade kunnat vara så fruktansvärt pinsamt gör mig nästan euforisk över den habila gestaltningen. Här och där faller hon trots allt ner i pedagogmaterialet. Men när det nu sk

andalöst nog inte längre går att få tag i Elvira Birgitta Holms trilogi: Ensam, Karl-Ludvig och Tillsammans, har Katerina Janouch i alla fall gett nyfikna unga ett första vettigt alternativ.

FAKTA

Ungdomsroman

» Amandas bok

Katerina Janouch

Bonnier Carlsen