ÅSIKT

Dressinen

Nyskriven novell av Steve Sem-Sandberg

Foto: Bild: Nina Hemmingsson
KULTUR

Aftonbladet Kultur längtar efter skönlitterära författare i tidningen.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En gång i månaden lämnar vi därför plats åt en längre skönlitterär text. I dag publicerar vi en nyskriven novell av Steve Sem-Sandberg.

Südosten, september 1943

De senaste månaderna har hela divisionen varit förlagd till D. där vårt uppdrag har varit att övervaka och säkra de viktiga järnvägsförbindelserna mellan Vu. och Vi/Vr., ett område som på senare tid ofta attackerats av partisanförband. Medan den militära staben varit förlagd till D har jag själv sedan en dryg månad varit ansvarig för ett litet fältlasarett i A. som regelmässigt tar emot sårade. Varje dag går en liten motordressin ut från stationen följd av en skvadron män som söker av området kring banvallen och patrullerar byarna omkring för att försäkra sig om att fienden inte gått ut om natten och lagt minor.

Området är flackt. Från banvallen ser man ut över öppna fält och åkrar där byarna tycks ligga i små skyddande veck inuti landskapet eller bakom utlöpare av skog som om de gömde sig för oss. Men ibland kan hela bybefolkningen ses arbeta ute på fälten och Branko Gauš brukar då vinka uppifrån förarhytten och tuta i motordressinens tuta, den låter som en hes tjur, och ute på fälten släpper bönderna omedelbart vad de har för händer och vinkar överdrivet energiskt tillbaka.

Branko, dressinföraren, är en kroat från trakten och en av de största män jag sett. Han väger säkert två hundra kilo. När han sitter bakom förarspakarna ser hela dressinen ut som en för trång skjorta. Det komiska intrycket förstärks av att dressinen av nödvändighet måste ta sig fram så långsamt: meter för meter på de skinande spåren som på denna sträcka löper snörrätt bort mot en horisont som kan vara nära eller långt borta men som för varje dag visar upp samma tröstlösa dybleka anblick.

En morgon mottog fältlasarettet ett telefonmeddelande om att en sprängning inträffat på den sträcka vi hade att bevaka ungefär fyra kilometer från Vr. Vi ryckte ut med två ambulanser och kom fram i skymningen. Dressinen stod till synes oskadd ovanpå spåret men inuti banvaktsstugan, det stod en alldeles intill bron som måste ha varit målet för partisanernas attack, satt Branko med inte mycket mer än två blodiga skinnslamsor kvar av de väldiga lårklumparna och ansiktet fullt av splitterskador. Någon hade lagt jutevävssäckar om de utstickande benstumparna för att stoppa blödningen men det fanns ingenting att rädda så i stället för att riskera ytterligare komplikationer valde jag att amputera båda benen strax nedanför ljumsken.

Skvadronchefen, en kosacklöjtnant vid namn Borasjov, berättade att tre unga kvinnor föregående kväll anmält sig hos vakten och anhållit om tillstånd att få slippa över bron eftersom de bodde i byn på andra sidan järnvägen. Men eftersom mörkret fallit, och ordern löd att inte släppa någon över spårområdet mellan natt och gryning, kvarhölls de i banvaktsstugan till nästa morgon. Jag vet inte vad soldaterna gjorde med dem under tiden men strax före gryningen bad en av dem om tillstånd för att gå ut och uträtta sina behov. En av vakterna följde med, men på diskret avstånd, och berättade efteråt att han sett kvinnan dra upp kjolen och sätta sig på huk ovanpå spåret alldeles intill brofästet.

På morgonen när Branko anlänt hade kvinnorna för länge sedan fortsatt färden till sin by men Branko hade talat med stationsmästaren och måste ha blivit misstänksam. Han hade dock inte hunnit mer än på sin höjd femtio meter från banvaktsstugan förrän en kraftig explosion hördes som slet ett stort hål i skenor och syllar och sände banvallsgrus sprutande som projektiler åt alla håll. Gudskelov räddades dock bron.

Jag ska säga dig: den vida utblicken över landskapet i de här trakterna är bara skenbar. Som landskapet ser ut går det inte att överblicka. Det flimrar och löses upp, och i den fruktansvärda septemberhettan förs de brända fälten så nära himlen att de inte går att urskilja annat än som ett vattnigt daller ur vilket vad som helst kan lösgöras. En åsna, en häst, en man med ett stort hölass. Om natten rycker landskapet så tätt intill spåret att bara en korridor blir kvar, fylld till bristningsgränsen av grodors kväkande och ljudet av gnisslande cikador. Brankos dressin glider fram genom denna ljudtunnel som genom ett trångt svalg.

Vi har ingen annan fiende än okunskapen, och har aldrig haft. Inte heller är det uteslutande frånvaron av ljus eller ens sikt som begränsar vår synkrets. Det skall ingen tro. Också mitt på dagen kan det bli trångt på denna del av sträckan, insekterna surrar i höjd med marken som om de satt fångna under en trång kupa av glas. Det måste ha varit det Branko kände när han hejdade dressinen och beslutade sig för att gå sista sträckan.

Överstelöjtnant Kunze beordrade hela skvadronen till byn dit kvinnorna varit på väg. Eftersom vi fruktade bakhåll närmade vi oss byn från tre håll samtidigt och såg sedan till att alla innevånare samlades på torget utanför kyrkan. Det var mest gamla, kvinnor och barn. Kvinnorna sade att männen var kvar ute på fälten men de ljög förstås för på vägen in hade vi inte sett till så mycket som en människa.

Kunze beordrade sina soldater att genomföra en mer grundlig husrannsakan. Efter två timmar kom de ut med en man, om man kan kalla honom en man, de uppgav sig ha hittat i en källare. Han såg mest ut som en lång, trasig stör; gråskäggig, nästan svart i huden, klädd i en stor sliten överrock som han måste ha haft på sig sedan i vintras. Den luktade i alla fall så: surt av jordslag och svett.

En närmare undersökning visade att kroppen var svårt uppsvälld av undernäring. Han hade också ett gult stick i ögonen som gjorde mig misstänksam och skakade svårt i benen och även i händerna. Det sista kunde naturligtvis lika gärna ha berott på att han hade något att dölja.

En tolk kallades fram. Mannen uppgav mycket riktigt att han sällat sig till partisanerna men då dessa skjutit två av hans bröder eftersom de misstänkts för samröre med ustasja hade han bestämt sig för att fly och han hade nu hållit sig undan dem i mer än två månader. Inte ens i byn hade man känt till att han gömt sig bland dem. På frågan om han visste något om sprängdådet svarade han undvikande och det var det som fällde utslaget. Överstelöjtnanten beslutade sig för att ta honom med till platsen.

Soldater ur ingenjörstrupperna var ifärd med att lägga nya skenor när vi kom. Det rörde sig totalt om mer än fem meter räls som var förstörd, förutom några smärre skador på själva bron, och arbetet brådskade eftersom ett lasarettåg inväntades till kvällen för vidare transport av sårade till Agram.

Vid åsynen av den ensamma banvaktsstugan började den gråskäggige mannen att skaka ännu mer; det var som om den söndersprängda rälsen löpt som ett sår rakt genom hans egen kropp. Släpp över mig, sade han mellan tänderna. Precis om de tre kvinnorna gjort. Kunze ville skjuta honom på stället men jag ingrep.

Jag vet till denna dag inte vad det var som drev mig. Kanske bara en aning om att jag med denne förtvivlade man vrängt ett vapen ur händerna på fienden som fienden svårligen kunde undvara. Jag tog med honom till fältlasarettet inne i A, satte honom på morfin och gav honom vätskeersättning för att få bukt med dehydreringen. Om natten vaknade han och skakade svårt, som om djävlar ansatte honom från alla håll. När jag lyste honom i ögonen förstod jag att han inte kände igen mig och förmodligen heller inte visste var han var.

På morgonen tog jag upp saken med Kunze och vi beslutade att vi skulle gå ut med dressinen men låta mannen löpa ett par hundra meter före medan männen ur vår egen skvadron höll sig något litet längre bak än brukligt. Men om han flyr? sade Kunze. Han kommer inte att fly, svarade jag. Han har döden på båda sidor, vart skulle han fly?

Under hela dagen följde vi honom där han gick längs spåret. Han gick lätt framåtböjd med långa egendomligt runda steg, som om han hade svårt att finna balansen eller som om rälsen brände honom. Efter honom kröp dressinen som var det enda föremål som kastade någon skugga. Det satt någon annan i den nu.

Det var den hetaste dagen hittills. Värmen dallrade och bågnade och blänkte över det urlakade landskapet som såg platt och förstört ut: ett stycke uthamrad plåt utslängt på måfå någonstans under en osiktbar himmel. Över detta gråa landskap tänjde de två blanka skenorna ut två osvikligt räta tankelinjer. Deras oförmåga att löpa samman var som en smärta över näsroten. Jag kände det tydligt.

I nitton dagar patrullerade vi sträckan på detta sätt utan att någonting hände. Mannen avlägsnade sig ibland så långt som en kilometer bort. Vi fick då använda fältkikare för att urskilja hans rörelser på rälsen som på detta avstånd såg ut att bukta och böja sig över honom som ett hjul.

En dag alldeles i skymningen, då förrädiska dunster av genomsiktligt mörker redan börjat stiga ur de sanka och svackare delarna av terrängen, såg jag honom bre ut båda händerna och utföra några märkliga ormliknande rörelser innan han abrupt vände sig om som för att teckna åt oss. Nu kommer de, sade jag till Kunze som precis hann samla sina styrkor innan de första skotten avfyrades från ett skogsbryn två hundra meter längre upp längs spåret.

Vi befann oss i en sumpig del av terrängen och hade till en början svårt att finna våra positioner; tills någon kom på att skicka upp en ljusraket. I skenet från den såg vi partisanerna sprida sig över hela det öppna fältet bakom och nedanför oss. De var minst två dussin och hade planerat bakhållet så att de skulle komma rusande från två håll samtidigt. De föll omkull eller gick i ställning under det nedfallande ljusparaplyet. Men nu visste vi var de kommit ifrån och fastän vi till numerären var betydligt färre kunde vi snart ta initiativet i eldstriden. När de till slut drog sig tillbaka räknade vi sjutton döda bland partisanerna. Bland de döda var en av kvinnorna från byn som försökt gå över spåret den natten.

Efter det att kropparna samlats ihop beordrade jag dressinföraren att köra mig hela vägen ut till den plats där vår spårare befann sig. Han låg på rygg mellan spåren med ansiktet vänt upp mot det lilla som återstod av himmel. Han darrade i kroppen som en ål men syntes i övrigt oskadd. Släpp över mig, sade han igen, precis som kvinnan sagt. Men jag hade ingen avsikt att bevilja hans futtiga begäran utan beordrade ambulansförarna att föra honom tillbaka till lasarettet i A.

Nästa morgon var han svårt försvagad, han kunde knappt stå utan hjälp; men vi släppte ut honom på spåret igen och han gick lydigt ett par meter i taget följd av dressinen. Innan den dagen var till ända såg jag honom falla på knä med båda händerna höjda som i bön. Vi hann öppna svarseld innan de ens hunnit ur skogen.

Den här gången anföll de med eldkastare. Jag såg honom vända sig om framme vid spåret. Det såg märkligt ut med höga vita ljuset som slog ut under honom och brann mot en redan slocknad himmel. Själv stod han inuti sin eld med armarna utsträckta från kroppen och ansiktet fullt synligt med munnen och båda ögonen öppna som huvudet på en insekt. När vi hann fram för att släcka elden var dock kroppen svårt förbränd. Av det som varit näsa och mun återstod inte mer än ett mörkt blödande schakt. Likväl mumlade han sitt släpp över mig, släpp över mig.

Jag hade säkert kunnat hålla liv i honom ytterligare ett par dagar men från staden i D kom uppgifter om att fiendeförbanden höll på att omgrupperas och jag beviljade därför hans sista önskemål och lät honom träda över gränsen. Medan jag gav honom skopolaminet höll jag honom ytterst i fingerspetsarna och det tycktes mig som om det undslapp den förstörda kroppen en suck eller en lätt skälvning av lättnad när han kom över till andra sidan och branden i honom äntligen släcktes.

I gryningen nästa dag gick dressinen ut igen. Jag väntade vid banvaktsstugan hela dagen och såg sedan i skymningen hur den sakta kom krypande tillbaka samma väg, oskadd och till synes utan att någon incident inträffat. När den passerade över den nylagda sträcktan räls syntes den nedgående solen löpa tvärs igenom hytten och lysa upp landskapets grumliga avbild i de dammiga rutorna.

Det såg ut som om dressinen framfördes av sig själv, men det kan också ha varit så att den nu benlöse Branko återtagit sin plats bakom spakarna men inte längre nådde upp. Inte ett skott avlossades från och med den dagen. Från staben i D fick jag höra att partisanerna dragit sig tillbaka och att männen på nytt gått ut för att arbeta på fälten. 

FAKTA

Steve Sem-Sandberg

Född 1958 i Oslo.

Författare, kritiker och kulturjournalist.

Är mest känd för sin roman-trilogi Theres (1996) Allt förgängligt är bara en bild (1999) och Ravensbrück (2003).

Har fått Aftonbladet litteraturpris (1996), Karl Vennbergs pris (2008) och Augustpriset (2009, för romanen De fattiga i Lódz).

Steve Sem-Sandberg