En snuskig lag

Den 28 januari 2011 dömer Svea hovrätt en yrkesverksam översättare av japanska serier för barnpornografibrott. Han har i sin jättesamling av serier haft en handfull teckningar som föreställer älvor som har sex.

Organisationer som Rädda barnen ställer sig bakom domslutet. Teckningarna anses vara ”kränkande för barn i allmänhet”. De menar att uppslutningen för barnpornografilagen riskerar att luckras upp om de inte står stenhårt bakom domslutet.

Ett annat synsätt är att absurda domslut mer än något annat luckrar upp respekten för lagarna. Författarförbundet, Svenska PEN-klubben, Svenska tecknare och Publicistklubben är bara några som tillsammans med en stark opinion har protesterat mot det godtyckliga i denna inskränkning av tryckfriheten.
 

”Pedofilen” utpekas redan 1886 av läkaren Krafft-Ebing, men ses länge som en marginell figur. Faktum är att det knappt finns någon porr som riktas till en målgrupp av pedofiler före 1950-talet.

Det förekommer barn i pornografiska romaner som Markis de Sades Juliette, Felix Saltens Josefine Mutzenbacher och Pierre Louÿs Mammas tre flickor. Men texterna riktar sig inte till pedofiler, så som andra pornografiska verk riktar sig till människor som tänder på bondage, tidelag, smisk, transvestitism.

Vändpunkten sker 1955 med Vladimir Nabokovs Lolita. Ungefär samtidigt produceras den första barnporren, och de första organisationerna som företräder pedofiler framträder.

Barnporr är alltså en efterkrigsgenre. Under 1960-talet förändras samhällsklimatet; en serie rättegångar släpper lös tidigare obscenitetsdömda böcker och tidningar; till slut ändras lagstiftningen.

1971 avkriminaliseras porren i Sverige. Under de närmaste nio åren befinner sig landets medier i naturtillståndets laglöshet. Allt är tillåtet, så länge det inte skyltas: djursex, hård S/M, barnporr.
 

Vid mitten av 70-talet samlas porr- och prostitutionsmotståndet i ”Riksorganisationen mot pornografi och prostitution”, en märklig förening av maoister, baptister, radikalfeminister och folkpartiets kvinnoförbund och många fler. Man skjuter in sig på den värsta avarten, barnporren, där med Olof Lagercrantz ord ”snyftmöjligheterna är störst”.

1979 lägger högerregeringen en proposition om att förbjuda spridningen av barnpornografi genom att lägga till ett undantag i tryckfrihetsförordningen.

Remissvaren är ofta kritiska: många menar att idén att ändra grundlagen är felaktig, det borde räcka med vanliga lagar. Ännu fler angriper förslaget att förbjuda bilder där verkliga barn inte varit inblandade vid tillverkningen. Sveriges Författarförbund är en av de vältaligaste försvararna för tryckfriheten.

Många av remissvaren undrar varför teckningar ska förbjudas, men inte text: vad är skillnaden? Fantasi som fantasi, kan tyckas.
 

Riksdagen lyssnar inte. Lagen röstas igenom 1980. Tecknad barnporr har med andra ord varit förbjudet i Sverige i över trettio år.

Året efter äger en uppmärksammad affär rum i den nya lagens kölvatten. Johan Ehrenbergs tidning ETC blir anmäld av ”Riksaktionen mot porr och prostitution” för barnpornografibrott eftersom man har publicerat ett foto av en pojke med erektion.

Rättegången äger rum den 19 augusti 1981. ETC har många försvarare, bland andra Olof Lagercrantz och riksdagsmannen Jörn Svensson (VPK). De menar att åtalet vittnar om nymoralism, konservatism och censuriver.

Lagercrantz är vältalig under rättegången: ”För 24 år sedan var jag inkallad i Oslo för att försvara en författare som hette Agnar Mykle som var anklagad för att just ha sårat tukt och sedlighet med en bok och nu så står jag här igen.”

ETC frikänns.
 

1989 är det nära att frågan om sexteckningars legala status prövades. Den beryktade ”Pox-rättegången” 1989 inleds med att serieförläggaren Horst Schröder anmäls av ”Folkaktionen mot pornografi” för barnpornografibrott. Justitiekanslern förvandlar emellertid saken till ett åtal om olaga våldsskildring.

Schröder frikänns. Men hans verksamhet stämplas, och introduktionen av serier för vuxna i landet försenas.

Nabokovs Lolita innebär startskottet för barnporren och publiceras under kalla krigets inledningsskede. Det är märkligt att nästa fas i denna historia föds samtidigt som muren faller: 1990 bildas organisationen ECPAT som arbetar mot barnsexhandel. I 90-talets vilsna sökande efter nya demoner som ska ersätta kommunismen blir ”pedofilen” ett av de främsta objekten. Barnporr är nu i allas medvetande.

Delvis påverkade av svenska ECPAT:s lobbying görs en ”barnpornografiutredning” (SOU 1997:29) som föreslår en utvidgning av barnpornografibrottet till att även gälla innehav, inte bara spridning. Den här gången, arton år efter den första propositionen, höjs få röster för tryckfriheten och mot det absurda i att förbjuda fiktiva verk.
 

Däremot reagerar några remissinstanser mot att man även vill inkludera ”anspelningspornografi” där vuxna människor uppträder utklädda till barn. Man drar tillbaka förslaget med följande motivering:

”Ett barn som ser en sådan film kan rimligen inte antas identifiera sig med dessa personer. Det syns ju att aktörerna inte är barn. Barn i allmänhet bör därför inte kunna anses kränkta av denna typ av pornografi på samma sätt som av barnpornografi.”

1999 röstas lagen igenom. Den väcker en hel del debatt både före och efter. Bland annat angrips den hårt av straffrättsexperten Madeleine Leijonhufvud som menar att det är orimligt att barnpornografibrott ska infogas i brott mot allmän ordning utifrån tanken att det ”kränker barn i allmänhet”. Hon hävdar att brottet i stället ska kopplas direkt till sexuella övergrepp mot barn, och att spridning och innehav snarare ses som en form av häleri.
 

2010 är det dags att efter trettio år pröva om sexuella teckningar verkligen är olagliga i Sverige. Både tingsrätten i Uppsala och Svea hovrätt anser att så är fallet och dömer en mangaöversättare för barnpornografibrott. Mangateckningar anses inte vara tillräckligt mycket ”konst” för att ingå i barnporrlagens undantag.

Ungefär samtidigt blir Kungliga biblioteket anmält för innehav och spridning av barnpornografi. Samlingarna låses medan rikskriminalpolisen undersöker saken. Till slut sorteras ungefär en hyllmeter material ut. Man bygger ett litet miniatyrfort nere i det stora underjordiska fortet för att skydda det ”spärrade” materialet som består av tidningar som Chicken och Miniboys. Man märker även upp tveksamma fall med ”godkänd för utlån.”

Polisen arrangerar informationsmöten i oktober och december 2010 där man chockar skiten ur oskuldsfulla bibliotekarier genom att visa grova barnpornografiska fotografier. Personalen instrueras att hålla ögonen öppna och vid minsta tveksamhet faxa över bilder till polisen för granskning.

Man har förvandlat bibliotekarierna till privatspanare.
 

Låter det Kafka-artat? Jo, lagstiftarnas argument är labyrintiska. Än ska övergrepp bestraffas och förebyggas; än ska man hindra att ”barn i allmänhet” blir kränkta; än ska man stoppa att ett enskilt barn blir kränkt av en bild – men man menar att samma barn som kan se skillnad på en utklädd vuxen person och ett barn inte kan se skillnad på ett fotograferat barn och ett tecknat.

Denna lagstiftning och rättspraxis syftar till att minska lidande, som sig bör. Men den syftar inte till att minska barns lidande. Tvärtom syftar den till att minska det moraliska lidandet hos småborgerliga människor som känner sig upprörda över världens ondska och inte vill behöva se den. Att inskränka grundlagen är en allvarlig sak i sig. Den här gången har det lett helt snett.

Hovrättsdomen är överklagad.

Må Högsta domstolen ta upp ärendet. Må Högsta domstolen kunna se skillnad på fantasi och verklighet.

Må vi slippa en värld där det är upp till polisen att avgöra vad som är konst och där deras resurser används till att jaga fantasifoster.