Kriget om det svarta guldet

Ärligt talat, konspirationsteorin om oljan är en av de mest absurda”, sade Tony Blair i februari 2003, när han stångades med de väldiga antikrigsprotester som skakade världen. 

Ett av de vanligaste slagorden då, ”Inget blod för olja!”, har tystnat. Det dröjde över åtta år innan det kom en bok som undersöker relationerna mellan ockupationen av Irak och landets olja. I motsats till både Blair och de som utan analys skriker ”USA vill bara åt oljan!”, granskar Greg Muttitt i Fuel on the Fire hur Irakkriget faktiskt handlar om det svarta guldet.
 

På egen hand och som del av den brittiska oljebranschgranskande organisationen Platform har Greg Muttitt suttit med på möten mellan oljetoppar och ministrar, och kampanjat mot privatiseringen av Iraks olja med irakiska fackkämpar och aktivister. Efter fem års envig fick han till slut ut dokument som visar att USA och Storbritanniens ledande politiker smörjde planer med sina länders stora oljebolag i upptakten till kriget. Ett exempel: Efter ett möte med de brittiska oljejättarna BP och Shell i oktober 2002, fyra månader innan Blairs desperata försvarstal, skrev det brittiska utrikesdepartementets chef för Mellanöstern: ”Vi var fast beslutna att se till att brittiska företag skulle få en rimlig del av kakan i Irak efter Saddam Hussein.”
 

Att understödja sina egna oljebolag i Irak var trots allt underordnat för USA och Storbritannien. Muttitt beskriver två viktigare mål. Genom att ta kontroll över Iraks olja – Irak hade vid krigsutbrottet  världens största outnyttjade resurser – så kunde oljekranarna vridas på kraftigt. Den nuvarande irakiska oljeministern vill producera olja fem gånger snabbare än i dag, och detta kommer enligt Muttitt att hålla det globala oljepriset nere i decennier, ett viktigt inrikespolitiskt mål inte minst för USA.

Det andra målet var att få en tydligare maktposition i regionen, som sitter på två tredjedelar av världens oljereserver. Genom Irak kunde USA och Storbritannien skapa konflikter i oljekartellen OPEC, där Irak är medlem, och vars makt över världspolitik och oljepris länge retat västmakterna.
 

Det enda sättet att uppnå dessa mål, skriver Muttitt, var att lägga Iraks oljefält i händerna på internationella företag – annars kan ju Iraks opålitliga befolkning när som helst bestämma att oljan ska tjäna Iraks intressen. Över 90 procent av statens inkomster kommer från oljan; att ge bort makten över oljeresurserna är att ge bort makten över landet.

Iraks ytliga demokratisering blir nu logisk. Internationella oljeföretag måste ha stabilitet, förklarar Muttitt. Bolagen ser helst kontrakt på 40 år, och de vill vara säkra på att avtalen inte ska kunna rivas upp av framtida regeringar. Därför var Irak tvunget att få en konstitution som öppnade för privatisering av oljan. Det fixades i oktober 2005. Irak behövde en regering som lydde ockupationsmakten men som framstod som suverän och legitim i omvärlden – det ordnades genom valet i december samma år. Sedan återstod bara ett avgörande steg för total stabilitet: en oljelag. Den skulle säkerställa att Iraks parlament inte kunde störa de internationella bolagens makt över oljan.
 

Under 2006 och 2007, medan det sekteristiska våldet skakade Irak, så satte USA som sin högsta prioritet att införa oljelagen. Ändå misslyckades de. Muttitt berättar hur tillfälligheter, inbördes irakiska konflikter och dödsföraktande fackliga kämpar satta stopp för oljelagen.

Irakierna, denna gråa massa som skulle uppfostras i ”demokrati”, stod upp mot världens mäktigaste militärmakt och dess inhemska lydpolitiker. Och vann.

Det sista kapitlet i Muttitts bokär dock ingen vacker läsning. Trots det osäkra politiska läget ger Irak nu bort kontrollen över det mesta av sin olja. Ytterst få av kontrakten, som gäller 20 år, har getts till amerikanska företag, vilket Muttitt förklarar med att USA inte fått den absoluta makt över Irak som de önskade. Han påminner också om att det viktigaste för USA och Storbritannien är att den irakiska oljan flödar snabbare, inte vilka företag som pumpar.
 

Aktieägare och statliga företag i länder som Storbritannien, Ryssland och Kina fattar nu beslut som avgör Iraks ekonomiska överlevnad. Beslut som fortsätter underhålla Iraks extremt korrupta styre, som göder politiker och glömmer befolkningen.

USA övergår i en övervakande roll, en försäkringspremie med Muttitts ord. De ersätts av oljebolagen och deras privata arméer med beväpnade säkerhetsvakter. Den militära ockupationen har nått sin fullbordan i en ekonomisk. Och lag 150, som förbjuder facklig organisering inom oljesektorn och annan offentlig verksamhet – instiftad 1987 av Saddam Hussein, förlängd av USA – är fortfarande behändig för att förfölja, fängsla och tvångsförflytta fackliga aktivister.