ÅSIKT

En god ansats

Håkan Andersson försvarar litteraturens betydelse som livsinnehåll

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Håkan Anderson (född 1945) är bosatt på Gotland. Han debuterade vid nära 60 års ålder 2004.
Foto: Foto: BO-GÖRAN KRISTOFFERSSON
Håkan Anderson (född 1945) är bosatt på Gotland. Han debuterade vid nära 60 års ålder 2004.

I Håkan Anderssons förra roman Den vita väggen spelar en dagbok från mitten av trettiotalet stor roll. Den är skriven av en ostfriesisk ms-sjuk, litteraturälskande och nazihatande herrgårdsfröken. I romanen nämns att hon efterlämnat inte bara en dagbok utan också något som kallas ”Ansatsernas bok”. Den har vi nu här som Håkan Anderssons fjärde roman efter den sena debuten vid nära sextio års ålder 2004.

Till formen står denna Ansatsernas bok dagboken mycket nära och består mest av den sjuka unga kvinnans självanalytiska reflektioner. Hon borrar med skarp intelligens och största känslighet i sin genom sjukdomen kringskurna tillvaro, medan resten av världen mörknar utanför den avsides belägna herrgården. Egentligen är denna Constanza von Esslin en ytterst passionerad människa, men mer än just ansatser kan hennes passioner inte leda till, även om hon under sin sista tid i livet möter sitt livs kärlek.

Det är i litteraturen Constanza kan leva ut sina passioner. Hon har tre själsfränder, Emily Brontë, Virginia Woolf och Elisabeth Barrett Browning, som hon identifierar sig med. De blir en del av hennes egen personlighet.

Det är en ytterst sympatisk bild av en människa, som skapar sig själv genom sin läsning. Och typisk för Håkan Andersson, vars romaner är ett slags lidelsefullt försvar för litteraturens betydelse som livsinnehåll.

Men också mer konkreta människor tar plats i Costanzas liv. Inte minst fadern, en desillusionerad general, som tar sin tillflykt till fågelskådning, Dickens och Elgar. Och det finns också en mörk kontrast på den lätt förfallna egendomen, en herr Peters, ett slags mänsklig negation, vars funktion påminner om trädgårdsmästarens i Sandemoses Varulven – alla litterära associationer är relevanta i Håkan Anderssons världar.

Costanza har alltså kallat sin text ”Ansatsernas bok” och det med skäl. På grund av sin sjukdom och personlighet förmår hon aldrig gå till botten med något. Det är medicinskt och psykologiskt rimligt.

Men jag undrar om det inte hade blivit en ännu bättre bok, om Håkan Andersson inte respekterat Costanzas svaghet så till den grad utan låtit henne orka vara lite mer uthållig i sina självanalyser.

FAKTA

PROSA

» Ansatsernas bok

Håkan Andersson

Albert Bonniers förlag
 

Lennart Bromander